Vasabladet, pääkirjoitus: En lång historia av utanförskap 6.4.2012
En stor del av romerna är i praktiken fullständigt uteslutna från arbetsmarknaden, skriver Europarådet.
Antalet romska tiggare har tiofaldigats i huvudstadsregionen stod det i en FNB-notis för en liten tid sedan. I Vasa har det hittills i år enbart handlat om den ensamma kvinnan i Hovrättsesplanaden. Hon har suttit mitt emellan köppalatsen Citymarket och HS-Center med sin lilla skål.
I veckan har Europaminister Alexander Stubb (Saml) besökt Rumänien och diskuterat romernas situation med regeringsrepresentanter i Bukarest. Enligt Hbl (3.4) definierade han besöket som ett fact finding-uppdrag. Han vill bland annat få grepp om vad som kan göras för romerna på europeisk nivå.
Stubbs partikamrat Ben Zyskowitz hörde under förra veckans frågetimme i riksdagen till dem som talade för att tiggeri ska förbjudas i lag. Han hade en meningsfrände i bland andra Jussi Halla-aho (Sannf).
Som i alla andra sammanhang kan man intressera sig för orsakerna bakom någonting (som Stubb) eller främst fokusera på att åtgärda symptomen, det som konkret sticker folk i ögonen (som Zyskowitz.)
Att åtgärda symptomen kan vara en snabb affär, några tag med kvasten och problemet är "löst". Att försöka angripa orsakerna är en oerhört mycket långsammare process. Men det är det enda människovärdiga.
I slutet av februari publicerade Europarådet en diger rapport om romernas och de resandes situation i rådets 47 medlemsländer. Bland dessa finns enligt rapporten inte ett enda land vars regering kan hävda att man till hundra procent lyckats säkerställa romernas mänskliga rättigheter.
Det tog decennier innan det sipprade in i det allmänna medvetandet att romerna och de resande precis som judarna utsattes för massutrotning under andra världkriget. Omkring en halv miljon dog. Men deras död räknades inte och de några tusen som överlevde fick inget gehör för sina krav på ersättning. Nürnbergrättegången var inte för dem.
I delar av det forna Östeuropa har diskrimineringen och våldet mot romer ökat på senare år i stället för att minska. Det har att göra med en framväxande extremhöger som via nätet samarbetar över gränserna.
I Ungern dödades sex romer, inklusive en 5-åring, åren 2008-2009. Mordbrand är en annan "lösning". Ibland får de som "tar tag i problemet" indirekt hjälp av lokala tjänstemän.
När Slovakien förra månaden gick till val klistrade nationalistpartiet SNS upp affischer med frågan: "Hur länge ska vi betala för romerna?"
Romska kvinnor och barn är överrepresenterade bland trafficingoffren, Tiotusentals romer existerar inte officiellt; de saknar medborgarskap i det land där de bor och därigenom också alla de papper en människa behöver för att ta sig fram i dagens samhälle. EU driver kampanjer för att lösa just den frågan, men framgången har hittills varit anspråkslös.
Den stora majoriteten av romerna har enligt Europarådet i praktiken ytterst begränsade möjligheter att få ett anständigt arbete. De som får arbete riskerar att möta diskriminering på arbetsplatsen.
Kanske kunde till exempel Ben Zyskowitz framom att ropa på kriminalisering av tiggeriet intressera sig för att lyfta fram den diskriminering och de kriminella övergrepp romerna utsatts och utsätts för? Det löser ingenting i en handvänding men vore ändå ett litet steg mot ökad förståelse, ökad dialog.
Men romerna är ju själva kriminella, säger "Sanningssägaren". Det förekommer, jo, precis som det enligt uppgift lär finnas kriminella finländare. Men alla utan undantag har rätt att ses som icke-kriminella tills motsatsen bevisats. Nöd är inget brott.
Viveca Dahl