maanantai 3. toukokuuta 2010

Vega Österbotten: Ulla-Maj Wideroos: Mera sans behövs i invandrardebatten!

Vega Österbotten, kolumni: Ulla-Maj Wideroos: Mera sans behövs i invandrardebatten! 3.5.2010

Den senaste tiden har invandrardebatten spårat ur på ett sätt som är både ovärdigt och olustigt. Var och varannan dag får man höra påståenden om att invandrarna kommer hit och tar våra jobb, att de utnyttjar vårt välfärdssystem och att de begår mera brott än andra samhällsgrupper. Vår Europa- och migrationsminister Astrid Thors hotas till livet och samhällsklimatet överlag hårdnar och börjar ta sig uttryck som är både djupt sorgliga och klart rasistiska.

Men det är inte där jag vill börja. Jag vill istället börja med att se på vårt svenska Österbotten under de senast seklen. Hur många av oss har släktingar som utvandrade till Amerika under 1800-talets slut eller 1900-talets första del? Hur många har släktingar eller bekanta som utvandrade till Sverige under 1960- och 70-talen? Nästan alla har det, gissar jag. Vi finländare har i hundratusental sökt oss till utlandet för att arbeta och förtjäna vårt levebröd i främmande länder. Borde vi inte bara av denna orsak känna en moralisk plikt att också ta emot folk och låta dem arbeta i vårt land? Uppenbarligen är det en del av finländarna som inte gör det.

Jag vill dock på intet sätt hänvisa enbart till en moralisk plikt. Jag vill också visa på det direkta behov som finns. Igen känner vi österbottningar till detta mycket väl. För inte skulle växthusodlarna i Närpes eller pälsfarmarna i Nykarleby klara sig utan arbetskraftinvandring. Om inte invandrare skulle finnas skulle vi inte heller ta till vara ens en bråkdel av alla de bär som våra skogar ger, klara av att hålla igång huvudstadsregionens buss- och taxitrafik eller hålla igång metallindustrin.

Att här använda sig av argument som att detta skapar en a- och b-arbetsmarknad är inte rättvist. Jag vet av erfarenhet att växthusodlarna i Närpes betalar exakt lika mycket åt de finländare som utför arbetet som åt de invandrare som gör det. Detsamma gäller de andra branscherna. Problemet är bara att finländarna inte finns till för de här jobben. Skall vi då istället sluta odla tomater och importera dem från Spanien eller Holland – där vi inte vet något om varje sig hur ekologiska de är eller under vilka villkor odlingsarbetet har blivit gjort? Tyvärr finns det fall där arbetskraftinvandrare blivit utnyttjade – och där måste vi vara tydliga med att vi inte accepterar sådant – varje sig på en moralisk eller laglig bas. Men dessa undantag skall inte få användas som en generaliserande faktor för arbetskraftinvandring. Den stora majoriteten av företagen följer gällande arbetslagstiftning – oberoende av om det är frågan om finländare eller utländsk arbetskraft.

Nej de jobb, som vi av orsak eller annan inte vill göra, skall inte lämnas åt sitt öde. Och de invandrare som kommer hit skall inte heller lämnas åt sitt öde. Vi vill ha dem här och då måste vi också se till att vi integrerar dem. Vi måste låta dem vara en självklar och viktig del av vårt samhälle och vårt liv – oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur, oavsett om det råder arbetskraftbrist eller arbetslöshet. För vi kan inte leva i ett samhälle där vi lockar hit människor när vi behöver dem och sen sparkar vi ut dem om det är sämre tider. Naturligtvis skall invandrarna då också kunna ta del av vårt välfärdssystem – också de betalar skatt för att upprätthålla detsamma.

I detta vill jag också lyfta upp den undersökning som Statistikcentralen publicerade senaste vecka. Våra invandrare är mycket mer benägna att starta företag än vad vi finländare är – är inte detta något som vi alla har nytta av och borde understöda? Dessutom är det flera grupper av invandrare som har en högre sysselsättning än finländarna. Naturligtvis måste vi här skilja på begreppen – invandrare kommer oftast just för att arbeta och försörja sig själv och sina familjer. Flyktingar kommer för att de är förföljda och hotade i sina egna länder. Det säger sig självt att de har svårare att anpassa sig till den finländska arbetsmarknaden. Många har trauman, många behöver rehabilitering, många vill inte lämna sitt eget land, men de ser ingen annan utväg. I vårt land tar vi emot endast 750 flyktingar per år – det är en bedrövligt låg siffra. Jag är övertygad om att vi kan ta hand om dessa människor. Jag är dessutom övertygad om att vi måste göra det! Så mycket solidaritet måste vi visa de som har det svårt i resten av världen – och den solidariteten har vi också tagit del av när vi har haft det svårt.

Bland annat av de här orsakerna är det beklämmande att se dagens invandrardebatt. Och det är sorgligt att se hur också seriösa partier försöker rida på en våg av populism i ett försök att locka väljare i nästa val. Jag hoppas och tror att väljarna ser igenom detta – och att de vill stå för ett öppet och tolerant samhälle där också invandrare har sin självklara plats!