HBL: Nationalistsjukan

HBL, kolumn: Magnus Londen: Nationalistsjukan 13.10.2011

Alla historie- och geografilektioner i finländska skolor, oberoende av skolans undervisningsspråk, måste gå på finska.

Studentprovet i finska (modersmålsnivå) ska vara identiskt för alla elever i Finland, oberoende av elevens eget språk.

Om det finns två mindre skolor med olika undervisningsspråk nära varandra stängs den som inte är på finska. Låter det utflippat? Som ett uttryck för enögd nationalism?

Kalla det vad ni vill. Men så skulle verkligheten se ut i Finland om vi anammade Litauens nya undervisningslag. Sedan några år tillbaka har relationerna mellan EU-systrarna Polen och Litauen försämrats och det är skolorna man grälar om. För att ”skydda” och ”hjälpa” den polska minoriteteten (drygt 6 procent av befolkningen) har den litauiska regeringen gått in för en ny undervisningslag som bland annat innehåller ovanstående åtgärder.

I det stora och mäktiga Polen rasar man, men är uppenbarligen helt blind för hur man själv sköter sina minoritetsskolor. Litauiska skolor i Polen negligeras, körs ner och stängs – och den litauiska minoriteten är för liten för att orka stå emot.
Jag vet nog vad allt detta handlar om.

Det är nationalism. Kontrollbehov. Likriktning.

Efter terrordådet i Norge hände något i mitt huvud. Terroristen sade att han ville rädda Norge genom att mörda tonåringar. Idén om den ”rena” nationalstaten – ett folk, ett språk, en tanke – blev samtidigt ännu mer motbjudande.
Likt ett barn hade jag tidigare med sann glädje kunnat hylla enskilda länder, viftat med flaggor, ömson med Finlands, ömsom med Ghanas, ömsom med Danmarks – vad som nu råkade kännas rätt på just den fotbollsmatchen.

Och när Litauen i slutet av 1980-talet började frigöra sig från Sovjet viftade jag stolt och trotsigt med Litauens flagga. Det var en gest för frihet och rättvisa. Men om jag i dag viftar med samma flagga: viftar jag då samtidigt för enspråkiga skolor och minoritetsförtryck?

Eller om jag nu viftar med Danmarks, viftar jag för föreställningen om det frigjorda Danmark, min port till Europa, eller viftar jag för landet som stängt sina gränser och som frossar i självgodhet?

Och när jag i veckan under matchen mot Sverige höjde Finlands flagga och i manskör skrek ”hakkaa päälle”, det vill säga stridsropet från trettioåriga kriget … ja, varför gjorde jag ens så?

För just i skolor, liksom i fotboll, finns redan i dag allt det som talar mot principen om nationalistisk likriktning. I Finland finns skolor där undervisningsspråket går helt eller delvis på finska, svenska, samiska, ryska, engelska, franska, tyska, estniska … precis som det måste vara i ett land som inte vill kväva ihjäl sig självt. För att inte tala om otaliga skolelever med bakgrund från andra kulturer.

Så från och med nu viftar jag med flaggan uttryckligen för ett Finland där historielektionerna får gå på vilket jäkla språk som helst. Och för det som fotbollslaget redan länge varit: en blandning av finnar, finlandssvenskar och invandrare.


Magnus Londen är journalist och författare.