HBL: Yrsa Stenius: Tala eller tiga – journalisternas dilemma inför populismen

HBL: Yrsa Stenius: Tala eller tiga – journalisternas dilemma inför populismen 28.8.2011

Var journalisterna medskyldiga till populismens valframgångar i Sverige och Finland? Yrsa Stenius analyserar svenska mediers agerande och jämför med finska.

Arbetskraftsinvandringen tog fart i Sverige under andra hälften av nittonhundrasextiotalet och accelererade under sjuttiotalet. Den sågs närmast som ett idylliskt inslag i den svenska vardagsverkligheten. Gästerna kom inte alltför långt ifrån, det rörde sig främst om Finland, Grekland och länderna som ingick i det forna Jugoslavien. Eftersom arbete fanns att få i överflöd, uppstod inga problem med gästernas grundläggande integration i det svenska samhället.

Sedan blev det åttiotal. Invandrar- och flyktingströmmarna ökade lavinartat. De kom från allt mer fjärran länder, kulturer och religioner, människorna som ville ha en fristad i Sverige eller bättre försörjning, något Sverige inte lika längre självklart kunde erbjuda då arbetslösheten hade blivit ett gissel även där. Samhällets naturliga integrationsmekanismer slogs ut, mottagningen av människor från främmande land blev mer och mer tafatt och villrådig, invandrarghettona började växa fram i storstädernas ytterområden. När 1980-talet övergick i nittiotal hade Sverige rejäla problem med sin invandringspolitik och med samhällsförhållandena i invandrartäta regioner. Idyllen var svunnen sedan länge.

Vi som satt på de stora tidningarnas allvetande redaktioner var inte helt okunniga om bekymren. Det hade inte undgått oss att invandrarna, "Slussenin sissit" och alla de andra, ställde till saker ibland. En pressetisk praxis hade emellertid etablerat sig på de stora redaktionerna – till synes utan diskussion, som en tyst överenskommelse: Man skulle inte skriva om enskilda negativa incidenter med invandrare inblandade därför att sådant riskerade att stigmatisera landets etniska minoriteter generellt. Måste man skriva om något uppseendeväckande brott begånget av en invandrare skulle vederbörandes etniska bakgrund inte nämnas.

Mediernas förhållningssätt var sympatiskt för att inte säga hedervärt. Men det var problematiskt. För sakta men säkert uppstod en spricka mellan den verklighet medierna skildrade och den verklighet många tiotusentals svenskar ansåg sig uppleva eller hade hört talas om. När medierna inte rapporterade om gängkrigen mellan svenskar och invandrare i förorten, om oordningen i skolan där ett dussin nationaliteter och språk trängdes i samma klass, om vandalisering och sexuella trakasserier började ett frö av misstro mot journalisterna – och även mot politikerna som tillika undvek de heta potatisarna – gro bland dem som såg allt med egna ögon. Brokiga missnöjespartier började poppa upp i kommunalpolitiken redan i slutet på åttiotalet.

Sprickan mellan mediernas bild av verkligheten och den verklighet som avtecknade sig för det rämnande folkhemmets allt mer utsatta medelklass visade sig bli ett grumligt djup att fiska i när högerextremismen vann insteg i Sverige. Fiskelyckan främjades av mediernas fortsatt finkänsliga tystnad kring invandringens problem.

Sverigedemokraterna föddes ur en brokig skara högerextrema partier för drygt tjugo år sedan. Rasisterna städade sitt språk, lade sig till med en nostalgisk folkhemsretorik och spetsade den med en talande tystnad: Det sades inte rent ut men det antyddes minst sagt oblygt att det var genom socialdemokraternas försorg som invandrarna hade spolierat folkhemmet.

I själva verket var främlingsfientlighet inte särskilt svår att vädja till detta till synes liberalt sinnade folkhem. Betydande intolerans har alltid gått hand i hand med ett tillåtande åsiktsklimat i Sverige. Avvikelser från den skötsamhetens ideologi som präglat veckostädade kojor och slott har alltid betraktats med misslynta ögon. Mohammed som levde på socialbidrag, var uppe när andra sov och pratade som en kulspruta var inte självklart välkommen överallt. Det var bara för Sverigedemokraterna att lägga ut sina nät.

Svenska medier har ända sedan Sverigedemokraternas första genombrott i de lokala valen 2006 haft svårigheter att förhålla sig till detta mindre välkomna inslag i den svenska demokratin. De flesta redaktionsledningar och övriga journalister har inte velat ta i Jimmie Åkesson & Co med tång. Reaktionen har legat i journalisternas demokratiska instinkt, samma instinkt som bjöd dem att inte hänga ut Pekka och Farzhad när de hade begått brott. Pressens uppgift ansågs inte vara att agera kolportörer åt allehanda intolerans och demokratifientlighet. Att släppa fram SD:s idéer och debattera med dem var att ge dem en legitimitet och betydelse de inte skulle ha och inte få.

Alla journalister tänkte inte i dessa banor men tillräckligt många för att ingen på allvar skulle ta itu med Sverigedemokraterna och de underströmmar i det svenska samhället som lyfte dem i opinionsmätningarna. När valet 2010 stod för dörren pågick diskussionen alltjämt, hur man skulle förhålla sig till vad som hände. När Aftonbladet publicerade en stor artikel av Jimmie Åkesson för att sålunda få chansen att nagla fast honom vid hans extremt islamfobiska åsikter, utbröt en bisarr debatt i pressen. Chefredaktör Jan Helins kolleger ondgjorde sig över att denne vägrade publicera porrannonser men tog in Jimmie Åkessons artikel.

I svensk press är det knappast någon som företrätt en tanke som jag finner självklar, nämligen att rösterna på Sverigedemokraterna företräder en opinion som faktiskt har nått legitim representation i parlamentet och därför ska partiet behandlas normalt utifrån sakfrågorna. Man har stirrat sig blind på vissa motbjudande inslag i Sverigedemokraternas persongalleri, mumlat något om att även Hitler i begynnelsen vann framgång i demokratiska val och så har man varit framme vid samma gamla slutsats: De ska i mån av möjlighet bojkottas.

Sverigedemokraterna har naturligtvis ingen rätt att breda ut sig i medierna med lögner, grova formuleringar, kränkningar och vulgära fördomar. Men om de argumenterar för sina uppfattningar på ett anständigt sätt ska de tillåtas göra det i medierna lika väl som i riksdagen och de ska bemötas seriöst. Sverigedemokraterna vann sannolikt anhängare bland människor som känner sig marginaliserade i det svenska samhället. Går man då in för att även marginalisera Sverigedemokraterna sprider sig populismen – tyst som cancer.

I Finland har journalisterna förhållit sig helt pragmatiskt till populismen, kanske till och med en smula lättsinnigt. Timo Soinis underhållande personlighet fick inför riksdagsvalet ett genomslag som skymde i stort sett allt det dubiösa många av hans partikamrater stod för. Jussi Halla-Ahos vedervärdiga språkbruk på nätet fanns där redan för 22 juli och händelserna i Norge. Men även om Jussi Halla-Aho figurerat en hel del i medierna med sina rasistiska utgjutelser har det aldrig varit någon riktig konsistens i journalisternas bevakning av detta inslag i fenomenet Sannfinländarna. Det är inte journalisterna som har startat debatten om Jussi Halla-Ahos demokratiska rumsrenhet utan politikerna.

Kanske kan man avslutningsvis säga att den svenska pressens sätt att bemöta främlingsfientligheten visar att moralism i sammanhanget är kontraproduktiv och leder till att journalisterna inte gör sitt jobb. Den finska pressens sätt att förhålla sig till motsvarande företeelse visar att för mycket pragmatism, eller låt oss säga för litet moralisk uppmärksamhet, är olycklig och leder till att journalisterna lika litet gör sitt jobb.


YRSA STENIUS

Yrsa Stenius medverkar i antologin "Så bra svenska du talar" som utkommer på Söderströms förlag i höst. I sin essä Populismen som svärmorsdröm utvecklar hon en del av resonemanget i ovanstående artikel.