Hbl: Skillnad på invandrare och invandrare

Hbl, pääkirjoitus: Skillnad på invandrare och invandrare 11.2.2013

Finland blir allt mer mångkulturellt. Men landets nuvarande migrationspolitik rangordnar invandrare enligt vem som är mest eftertraktad.

Finland beräknas ha en miljon utlandsfödda medborgare år 2057. Det är 16 procent av befolkningen, enligt en uträkning som Statistikcentralen gjort.
Sannolikt kommer dessa att vara kineser, indier, ryssar och EU-medborgare. Däremot kommer de knappast att vara flyktingar från till exempel Syrien.
Redan om sju år beräknas antalet utlandsfödda att ha fördubblats jämfört med 2010.
Det är en ganska kraftig ökning. Man hittar siffrorna i strategirapporten Invandringens framtid 2020, som gavs ut för ett par veckor sedan av Inrikesministeriet.
Rapporten har en optimistisk och diplomatisk ton. På 35 sidor benar arbetsgruppen ut invandringens volym och karaktär i framtiden och ger förslag på åtgärder som ska göra livet lättare för nyfinländarna. Mindre byråkrati, bekämpning av rasism, sysselsättningsåtgärder. Men man talar också om en invandring som ska vara "förutsedd och kontrollerad".

Att Finland går mot en mer mångkulturell befolkningsstruktur är ett statistiskt faktum. Det behövs inte ens en aktiv migrationspolitik för att antalet utlänningar ska öka. Vi får varje år fler utländska studerande i landet, ungefär 2 500 stycken, eftersom antalet engelskspråkiga magisterprogram exploderat på senare år.

En annan stor invandrargrupp är människor som gifter sig med finländare. Om ett invandrarkritiskt parti, till exempel Sannfinländarna, vill stoppa den invandringen krävs det ganska radikala lagändringar. I Danmark lyckades Dansk Folkeparti driva igenom en lag som kräver att den som vill gifta sig med en dansk måste vara minst 24 år gammal. Dessutom införde Danmark tillfälligt ett poängsystem som innebar att invandrade rangordnades enligt språkliga färdigheter, utbildning, arbetsförmåga och bostadsort. Det systemet slopades i fjol, eftersom det visade sig att också danskarna själva drabbades.

Men Finland har haft en stram syn på invandring redan innan Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet 2011.
Det är framför allt Finlands flyktingpolitik som skiljer oss från övriga nordiska länder. Flyktingar och asylsökande utgör just nu bara 6 procent av alla nyinflyttade. Det är alltså skillnad på invandrare och invandrare.

I torsdags skrev Hbl om sjuttonåriga Habat från Somalia som fick betala 800 euro för ett avslag på en ansökan om familjeåterförening. De avslagen har kommit allt tätare sedan 2009.
Hur ska man tolka det?
En tolkning är att byråkratin har blivit ett verktyg för att hålla en viss sorts invandring i schack. Finland följer internationella överenskommelser om kvotflyktingar – 750 stycken i året – men där slutar den politiska viljan hos Inrikesministeriet. För två år sedan sade inrikesminister Päivi Räsänen i en intervju att Finland "borde ta emot i första hand kristna flyktingar".
Man kan i praktiken göra det omöjligt för en exempelvis somalisk familj att återförenas, genom att kräva att släktingarna i hemlandet måste göra flera besök till den närmaste finländska ambassaden för att fylla i papper. I Somalia ligger den närmaste ambassaden i Kenya.

Så vilket slags mångkulturellt samhälle är det som Finland bygger? Det är åtminstone inte ett som handlar om globalt ansvar eller solidaritet.
När 700 000 syriska flyktingar snart stampar utanför EU-dörren är det sannolikt inte Finland som kommer att öppna den. Enligt migrationsverket tog Finland emot knappt 200 syriska flyktingar i fjol. Sverige räknar med 18 000 bara i år. Det är en enorm belastning för Sveriges kommuner. Är det rimligt att skillnaden är så stor?

Teir Philip