Kyrkpressen: Vårt enda val är att inkludera de andra 9.6.2011
Rasismen är vårt största minoritetsproblem, säger minoritetsombudsman Eva Biaudet och undrar om kyrkan kunde satsa mer på invandrararbetet.
Vad gäller finlandssvenskheten tycker Biaudet att det är bekymmersamt att vi riskerar att hamna utanför den integration som sker i skolorna.
– Vi har systematisk byggt upp ett samhälle där du har rätt att finnas till, ett inkluderande samhälle. Vi har inte haft det samhället så länge, och vi får inte sluta bygga det nu, säger minoritetsombudsman Eva Biaudet.
I juni ska hon vara med på missionsfesten i Borgå och diskutera mänskliga rättigheter med Bishnu Nepali Gurung från Nepal. Själv har hon vuxit upp i ett samhälle där det varit mer eller mindre självklart att till exempel hon som kvinna har samma värde och rättigheter som männen. Men det nordiska välfärdssamhället bygger och upprätthåller inte sig självt.
– Vi kan inte välja att låta bli att inkludera någon annan och sedan anta att det inte kommer en stund då det beslutet drabbar oss själva.
Den kränkande rasismen
Som minoritetsombudsman bekymrar sig Eva Biaudet över strukturella problem i det finländska samhället: till exempel det att det inte finns dagisplatser för samiska barn i Helsingfors och att samiskan i Finland riskerar att dö ut. Men vårt största minoritetsproblem är ändå rasismen.
– Häromdagen träffade jag invandrarungdomar i Esbo. Alla berättade de om hur vuxna människor skriker åt dem på gatan: Gå hem, du hör inte hemma här! Tänk på vad det gör åt en ung människa att höra vuxna skrika så, och ingen ingriper. Det är fruktansvärt kränkande.
Hon har träffat en somalisk kvinna som jobbar med integrationsfrågor i Kanada och som en gång besökte Finland i en vecka.
– Under den veckan hände det flera gången att någon skrek åt henne på gatan. Hon hade aldrig varit med om något liknande.
Acceptera det andra
Tre procent av finländarna är invandrare. Det betyder att de flesta av oss inte känner en enda person med invandrarbakgrund.
– Men vi kan faktiskt alla aktivt vara med och påverka hur vårt samhälle ska se ut, säger Biaudet och påminner om hur internationellt Finland – trots allt – blivit på ganska kort tid tack vare att vi reser så mycket, tack vare medierna och dagens informationsflöde.
Det där med att vi måste fatta beslut om ett hurudant samhäl le vi vill ha gäller också kyrkliga beslut.
– Ta debatten om homosexualitet och kyrkan. Ska man lägga ytterligare bördor på dem som redan har det svårt? Eller kan man försöka acceptera något som man inte kan förstå – trots att man inte förstår det?
Förra veckan debatterades att utlänningar i Finland får bruna ID-kort, medan de finska medborgarnas kort är blå. Eva Biaudet tycker inte att färgen på ID-kortet är en lika allvarlig fråga som det faktum att många invandrare saknar både ID-kort och pass.
– Kortet kan vara fast gredoliskärt, bara de som inte haft möjlighet att få pass från sitt hemland skulle ha något över huvudtaget. Det finns många som inte fått sin identitet verifierad på grund av problem i hemlandet. De kan inte ens ha ett bankkonto: hur ska de då någonsin kunna få jobb?
Öppna dörrarna
Biaudet talar ivrigt för att invandrarna i Finland – få som de är – verkligen ska kunna känna att de är en del av vårt samhälle. För dem som inte lyckas komma in i arbetslivet kan tredje sektorns och kyrkans verksamhet vara livsviktig.
– Kunde marthorna, scouterna och församlingarna inkludera invandrare i sin verksamhet? frågar hon sig.
I samtal med muslimer bosatta i Finland har hon märkt att de gärna skulle ha gemenskap med andra troende – också med kristna.
– Det att man är muslim eller kristen behöver ju inte stå i ett motsatsförhållande.
Vad gäller finlandssvenskheten tycker Biaudet att det är bekymmersamt att vi riskerar att hamna utanför den integration som sker i skolorna. I många finlandssvenska skolor finns inte en enda invandrare, medan de barn som går i finskspråkiga skolor växer upp med barn från andra kulturer.
– Kanske vänskolor kunde vara en lösning?