Hbl: Rasism hör inte hemma här i landet

Hbl, pääkirjoitus: Rasism hör inte hemma här i landet 11.1.2013
Hbl: Annika Sandlund: Spegel, spegel...

Spegeln visar hur rasismen ser ut.

Redaktören och författaren Umayya Abu-Hannas blogg "Lottovinsten blev oinlöst" är fjolårets överlägset mest lästa artikel på Helsingin Sanomats nätsidor och den har fått debatten om rasismen i Finland att spraka som ett tomtebloss. Abu-Hanna lämnade Finland 2010 efter trettio år i landet, främst på grund av den rasism som hennes adoptivdotter som är född i Sydafrika bemötts med. Bland annat hade en cirka 80-årig dam utbrustit "titta, helvetes negerunge", och viftat med händerna för att visa för andra vad hon hade funnit.

Abu-Hanna vände spegeln mot Finland från sitt nya hem i Nederländerna och bröt mot skrivna eller oskrivna regler om att den som kommer till Finland ska visa tacksamhet och veta sin plats i samhället.

Nästan lika flitigt läst har den somaliskfödda frilansredaktören Wali Hashis blogg på Yles nätsidor blivit. Washi hade till en början trott att människor stirrar på honom därför att han är snygg och inte kunnat förstå varför en del ropar "satans somalier" efter honom. Hashi kom till Finland på 1990-talet och säger att rasismen är värre i dag.

De två texterna har utlöst någonting som hela tiden kyttar under ytan i det finländska samhället. Det finns tyvärr en relativt utbredd acceptans för rasismen, men samtidigt också en större medvetenhet om att den är oacceptabel. Det positiva i den hastigt uppblossade debatten är att man tydligare än tidigare ser hurudan vardagsrasismen är.

Den sannfinländska partifunktionären Matti Putkonen förklarade i Yles nyheter att partiet drar gränsen vid sådana "invandringskritiker" som börjar hota andras liv eller dylikt. Det duger inte för att avsvära sig från rasismen; vad som helst som signalerar att en annan människa har ett lägre värde är rasistiskt.

Mikael Kosk

__________________________________

Hbl: Annika Sandlund: Spegel, spegel...

I mellandagarna publicerade Helsingin Sanomat Umayya Abu-Hannas kolumn om rasism i Finland. I dag är det en av tidningens mest lästa texter, på ett par dagar delades den 410 000 gånger på internet. Enligt Abu-Hanna flyttade hon för tre år sedan från Finland med sin mörkhyade dotter på grund av rasismen. å hade hon bott här i nästan trettio år.

Själv hade jag under studietiden en pojkvän från Ghana. Han var välutbildad och jobbade på Nokia för att det enligt honom var det enda företaget i Finland som vågade placera en svart man som förman över finska arbetare. Han brukade bli rasande i taxiköerna efter discot när folk vände sig till mig och erbjöd sig att dela taxi med oss.
– Det gör de bara för att du är med.

Jag skämdes, helt omotiverat, för att jag tyckte att han överdrev och för att han tog plats. Han flyttade från Finland för fem år sedan. Efter femton år tröttnade han på att ständigt och endast identifieras med sin hudfärg.

En av Abu-Hannas teser är att rasismen i Finland har blivit värre under de senaste tio åren. Det tål att granskas. Om det är sant som ofta påstås att rasismen i Finland beror på ovana och okunskap, borde det inte vara tvärtom?

I debatten har de mörkhyade finländarnas inlägg hört till de mest läsvärda. Journalisten Wali Hashi påpekar sakligt att de första finska orden han lärde sig var ”saatanan neekeri”. En annan skribent, Jama Jama, säger han är Finland evigt tacksam trots att hans första jobbdag i kassan 2006 kännetecknades av en tant som frågade vad en apa gör ”meidän kassan takana”. Båda skribenterna påpekar att det inte går att generalisera. Ingendera tutar ut det uppenbara: att rasismen inte heller går att förneka.

Det är en inställningsfråga, säger Jama. Och det är visserligen sant, liksom det är sant att rasismen finns överallt i Europa. Men det är inte i många länder det fortfarande anses helt godtagbart att skrika ”förbannade neger” när man går förbi en okänd man på gatan. Vad är rasism och vad är kultur? Många finska barn växer upp med uppfattningen att det är helt normalt att få på käften och helt normal att folk skriker åt en. Man ska bita ihop och ta emot. Som en finne. Perkele. Och negrerna får ta seden dit de kommer. Det är ju inte rasism. Bara finnar som beter sig som vanligt.

Debatten har handlat lika mycket om Abu-Hanna och om hur hon borde vara tacksammare. Hittills har jag inte sett en enda kommentar om att vi finnar, som individer och som folk, kunde vara lite tacksammare. Lite ödmjukare. Vi lever i ett land utan krig och utan hungersnöd. Det gjorde vi bra, vi söner av ett folk som blött. Därav följer inte att vi ska blanda bark i brödet, utan att alla som flyr krig och nöd har sig själv att skylla. Eller möjligen sina föräldrar. Och vara tacksamma för att de får komma hit och knipa käft om det som inte är så vackert.

Var och en ansvarar naturligtvis främst för sig själv och sin egen attityd. Men vi är också delar av ett samhälle och sammanhang. Och det är inte spegelns fel om bilden inte motsvarar våra förväntningar.

Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.