Ny Tid: Högerextremismen inrutad

Ny Tid: Högerextremismen inrutad 7.2.2013

Som om attackerna mot författaraftnar och parader inte vore illa nog – både högerextremistiska aktivister och främlingsfientliga riksdagsledamöter har gynnats av de senaste årens allt hätskare samhällsatmosfär, skriver Marcus Floman.

Datumet är 9 november 2011 och platsen Arbetarrörelsens bibliotek i Sörnäs i Helsingfors. Vänsterunga har bjudit in forskaren Jemima Repo, fackboksförfattaren Jyri Hänninen samt den svenska forskaren och antifascisten Mathias Wåg. Diskussionen handlar om den moderna högerextremismens många ansikten och vänsterns ansvar att bekämpa den nya fascismen (en intervju med Wåg publicerades i Ny Tid 46/2011). Salen är fullsatt och ingen i publiken kan ta miste om en sak: arrangörerna har förberett sig på det värsta. Längst fram i salen sitter fyra svartklädda ordningsvakter som håller ett vakande öga på publiken.

Den gången hände ingenting, men på vägen ut från biblioteket efter diskussionen hör jag vänsterpolitikern Dan Koivulaakso säga att tre aktivister från den nationalsocialistiska miljön var på plats. Några månader efteråt börjar Vänsterungas ordförande Li Andersson, Koivulaakso, och frilansjournalisten Mikael Brunila skissa fram faktaboken Äärioikeisto Suomessa (Extremhögern i Finland).

Gynnsam grogrund

Under många årtionden var det enkelt för de flesta i Finland att avfärda högerextremism som något bara missanpassade figurer och härjande naziskinheads sysslade med. Dessa uppfattades väl aldrig som ett verkligt hot av riksdagspartierna eller massmedierna. Den fula rasismen var lätt att isolera som något galet men nästan ofarligt. Men för dem som utsattes för trakasserier och glåpord runtom i landet var förstås det rasistiska hotet högst verkligt, för att inte tala om de flera våldsamma attackerna mot mottagningscentraler.

Ändå har rasistiska åsikter länge levt och mått bra i stora delar av befolkningen. På ett partipolitiskt plan har de tre maktpartierna Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern sett till att den finländska utlännings- och asylpolitiken varit strikt. Rädsla och misstänksamhet för det främmande har länge styrt politiken.

Det borde alltså inte komma som någon överraskning att det i Finland finns grogrund för agitation mot invandrare. I det här sammanhanget sätter boken Äärioikeisto Suomessa den finländska högerextremismen i en europeisk och ideologisk kontext.

Intellektuell höger

För att en politisk rörelse ska kunna överleva en längre tid krävs oftast en intellektuell bas och hårt och segt arbete. Småningom bildas en tradition. Enligt författarna till Äärioikeisto Suomessa spelar de franska högerradikala intellektuella som år 1968 grundade tankesmedjan GRECE, Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen, en central roll för den europeiska så kallade nya högern och för kulturrasismens födelse. En av gruppens teoretiker, Alain de Benoist, komprimerade den bärande idén om etnopluralism enligt vilken det skulle finnas tydligt avskilda kulturer och raser som bör bevaras, precis som naturens mångfald bör bevaras. Tanken om att ”alla kulturer fungerar enligt sina egna lagbundenheter” banar mark för ett motstånd mot ett mångkulturellt, blandat samhälle.

Även dagens finländska högerpopulisters retorik kan härledas från denna franska tradition. GRECE, vars grundare bestod av professorer, lärare, ingenjörer och journalister, såg inledningsvis som sin viktigaste uppgift att sprida sitt budskap via de kulturella institutionerna. Man ville alltså först kopiera och sedan utmana den intellektuella vänstern i kampen om mänskornas tankar. Senare kunde man ta kampen om makten till gator och parlament. I GRECE:s kölvatten grundades snart Front National, dagens europeiska högerpopulistiska partiers förebild. När invandringen började bli en allt synligare del av vardagen blev frågan om den sanna franska identiteten allt viktigare. Också i frågan om europeisk identitet har flera europeiska populistpartier tagit inspiration från den franska nyhögern.

Suomen Sisu och Hommaforum

I Finland var fascistiska organisationer förbjudna mellan 1944 och början av 1990-talet, baserat på fredsavtalet i Paris. När Sovjetunionen kollapsade innebar det i den finländska politiska verkligheten att också förbudet mot fascistiska organisationer upphörde. Att fascister inte lagligt kunnat organisera sig förklarar till viss del varför det inte finns en oavbruten och levande fascistisk tradition i Finland.

På 1990-talet grundades olika högerextrema och nationalsocialistiska grupper såsom IKL, Fosterländska nationalförbundet. På 1990-talet upplevde också naziskinheadrörelsen ett uppsving. Inga av grupperna lyckades upprätthålla verksamheten särskilt länge. Det var först i slutet av 1990-talet, när den nationalistiska Suomen Sisu grundades, som ett mer långsiktigt arbete tog fart. I ett tidigt skede började de aktiva i Sisu använda internet för att sprida sitt budskap och man tog också starka intryck från högerradikala grupper i andra länder – traditioner kan importeras. Sisu lyckades under 2000-talets början etablera sig som den ledande högerradikala gruppen i Finland, med tankearbetet som sin främsta verksamhet. Redan då hade man influerats av de kulturrasistiska och etnopluralistiska tankegångarna från kontinenten. Snart började Suomen Sisu intressera sig för det partipolitiska planet och att en akademiker som Jussi Halla-aho blev medlem i gruppen hade en inte helt betydelselös inverkan på gruppens och den främlingsfientliga politikens framtida väg. Kring medlet av 2000-talet var de så kallade ”invandringskritiska” bloggarnas antal redan betydande.

När sedan Hommaforum, med starkt stöd av en grupp Sisu-aktivister, grundades år 2008 uppstod en plattform som med ett enormt nätverk av nätaktivister. Enligt författarna till Äärioikeisto Suomessa är Hommaforum idag Finlands största politiska nätforum. Aktivismen på forumet bidrog till betydande del till att det i den sannfinländska riksdagsgruppen sitter en handfull medlemmar från Suomen Sisu. De högerextrema bloggarna i Finland har också aktivt tagit del av och spridit de islamofobiska tankegångar som fått ett uppsving runtom i Europa.

Nynazister på gatan

Främlingsfientligheten på nätet och i riksdagen har på intet sätt uteslutit en mer militant aktivism på gatorna. Kanske är det snarare tvärtom: hat kombinerat med nationalism på många plan göder mera hat.

Bland aktivister som inte är intresserade av parlamentarisk makt eller diskussioner kring huruvida hat mot invandrare ska kallas rasism eller ”invandringskritik”, sticker en grupp framom andra ut: SVL, Finska motståndsrörelsen. SVL har sedan år 2008 rekryterat medlemmar och samlat upp en del av de äldre aktivisterna inom den finska nynazismen. SVL:s medlemmar har, förutom sitt frenetiska arbete att klistra rasistiska dekaler i landets storstäder, gjort sig skyldiga till flera våldsbrott. En av bokens direkta avslöjanden är de domstolsuppgifter författarna grävt fram som visar att personer som hör till SVL dömts för rasistiskt motiverat våld. Det är också mot denna bakgrund det kan vara skäl att läsa nyheterna om gasattacken mot pridemarschen i Helsingfors i juli 2010 och gasattacken mot Dan Koivulaakso sommaren 2012, då denne skulle diskutera det högerextrema hotet mot hbt-personer. Aktivister inom SVL var inblandande i bägge attacker. När nu SVL enligt vittnen på plats utpekas som skyldiga till knivattacken utanför bibliotekssalen i Jyväskylä där boken Äärioikeisto Suomessa presenterades, tecknas en bild av en våldsam falang inom den finländska högerextremismen som ingen mera kan blunda för.

Cirkeln sluts

Bokens tillbakablickar om fascismens idéhistoria och den kulturrasistiska och islamofobiska traditionens uppkomst känns stundvis tunga, men försvarar sin plats eftersom de i ett finländskt sammanhang är rätt okända. Att boken sedan i andra kapitel mer liknar journalistiska reportage där man är finländska nynazister på spåren gör boken både mer tillgänglig och aktuell.

Som författarna upprepar flera gånger i boken fungerar extremhögern både i Finland och i andra länder på många olika nivåer. Sammantaget gynnar de varandra – det njugga attitydklimatet gynnar extrema politiker som kan ge bränsle att ta till våld på gatan. När sedan sannfinländare, så som partiets viceordförande Juho Eerola, kallar knivattacken i Jyväskylä för ett reklamtrick från författarnas sida och i kvällspressen säger att den finländska extremhögern inte är ett hot – ja då är cirkeln sluten.

Marcus Floman

Dan Koivulaakso, Mikael Brunila, Li Andersson: Äärioikeisto Suomessa
Into, 2012