Ny Tid: Samhällets undfallenhet har breddat vägen för främlingsfientligheten

Ny Tid: Samhällets undfallenhet har breddat vägen för främlingsfientligheten 27.2.2012

I artikelserien om den europeiska populismen granskas den finländska främlingsfientliga retoriken och Jussi Halla-ahos jeremiader.



Ett eget blågrönt parti funderade Suomen Sisu på att starta åren 2005-06, men man kom till slut fram till att en bättre strategi var att gå in i sannfinnarna. Intresset var ömsesidigt. Timo Soini hade redan år 2000 i en intervju förklarat att han ville starta ett finskt högerpopulistiskt parti, likt FPÖ i Österrike eller FRP i Norge. För honom var en restriktiv invandrarpolitik inte det viktigaste temat, men den fanns också med i bilden. ”Aktivisterna från Suomen Sisu må alltså ha definierat sannfinländarnas rasism, men Timo Soini spjärnade sannerligen inte emot”, summerar Li Andersson, Mikael Brunila och Dan Koivulaakso i sin artikel i den svenska Fria tidningar i januari 2012.

Marianne Lydén drar samma slutsats i sin bok Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster: ”Soini tackade och tog emot de främlingsfientliga röster Halla-aho och hans meningsfränder fångade med Hommaforum som viktigaste nät. Utan de rösterna skulle Soini inte vara den mäktiga man han är i dag. Det gäller också andra vägen. Halla-aho fick posten som förvaltningsutskottets ordförande för att Sannfinländarna blev tredje störst och det skulle partiet aldrig ha blivit med enbart främlingsfientligheten som lockbete.”

Hon lägger en stor del av skulden för det opinionsklimat som möjliggjorde sannfinnarnas valseger på de andra partierna som följde efter Soini i stället för att agera mot honom. Speciellt trist var det att socialdemokraterna glömde sina principer.

Också Ann-Cathrine Jungar, som forskar kring populism vid Södertörns högskola utanför Stockholm, förvånar sig över att de övriga partierna ”i någon mån abdikerat”. Inför riksdagsvalet upplevde Jungar, hemma från Jakobstad, ”en stor lättja inom de övriga partierna” i förhållande till sannfinnarna.


”Man höll dörren öppen för att samarbeta med dem och det politiska samtalet i Finland har organiserats så att man får säga vad som helst. Det är en trist utveckling. Uttalanden som Teuvo Hakkarainen framfört skulle aldrig accepteras i Sverige.”

Trots alla främlingsfientliga uttalanden som riksdagsledamöter från hans parti kommer med deklarerar Soini envist att hans parti eller han själv inte är rasistiska. Ändå sänder han själv signaler ut över Europa om att han tolererar rasism. Han bär i tid och otid en tjock halsduk i de blå-vita färgerna, som i dessa sammanhang inte står för Finland, utan för det brittiska fotbollslaget Millwall, ökänt för sin rasistiska publik. Ingen brittisk politiker skulle täckas visa sin sympati för laget, men Soini täcks, och det noterar t.ex. en av forskarna i boken Populism in Europe (2011) förvånat.



Tanter med blomsterhatt – kukkahattutädit – ser de främlingsfientliga, egendomligt nog, som sina huvudmotståndare. Jussi Halla-aho använder ordet ganska flitigt men det är inte han som hittat på det, utan det verkar vara ett äldre begrepp för kvinnor som försöker hindra män från att leva ett så dåligt liv som de själva vill leva. Det har flitigt använts på de främlingsfientligas diskussionsforum Hommaforum.

I maj 2011 hade journalisten Taneli Heikka ett viktigt inlägg på ungdomsforskningens debattkanal Kommentti under rubriken ”Såhär förändrade digirasisterna Finland” och diskussionen som följde bidrog nog till att illustrera rubrikens påstående. Heikka utgick från en diskussionstråd på Kauppalehtis webbsida. Jag plockar två stycken ur den:

”On se helvetti, ettei näille mamuille löydy kuria ja lakia. Narun jatkoksi vaan.” (Nu är det faan att man inte kan införa lite lag och ordning för de här invandrarna. I ändan på repet bara.)

”Mamukoneiston kukkahattutädit varmistavat bisneksensä sillä tavalla että rahtaavat Afrikasta sellaista porukka, mikä tarvitsee varmasti koko ajan näiden hyysäreiden palveluja.” (Invandrarmaskineriets blomsterhattstanter säkerställer sin business så att de fraktar sådant schack från Afrika som garanterat hela tiden behöver dessa omhändertagares tjänster.)

Enligt Heikka har dessa ”digirasister” genom sitt envisa trummande fått många att tro att det ligger någonting i det de skriver. Invandringsmotståndarna har förbjudit andra debattörer att kalla dem rasister, och de har blivit åtlydda. Ännu för några år sedan var det självklart för alla vad rasism är, men nu har dessa webbskribenter lyckats se till att rasism inte längre kallas rasism.

Heikka konstaterar också att det förekommer en hel del nazistiska analogier eller ideal i invandringskritikers inlägg, men nazistordet får inte heller längre användas. Den som använder begreppet i debatter i sociala medier blir genast åthutad och får skämmas, i stället för att den som påverkats av nazistiska idéer skulle skämmas. I riksdagsvalet förra våren förekom öppet främlingsfientliga paroller i valreklamen. Att så många invandringskritiker kom in i riksdagen var enligt Heikka ingen slump, utan ett resultat av en noga planerad kampanj. Journalisterna blev förvirrade, de trodde att det var ”folket” som talade i de rasistiska utbrotten.

Heikka säger att ”vi i riksdagsvalet fick se vad som händer när en ensaksrörelse som opererar i den virtuella verkligheten och omsorgsfullt förbereder ett makttillträde genomför sin plan systematiskt. Det var möjligt, eftersom de traditionella medierna lämnade spelfältet öppet genom att hålla sig borta från de sociala medierna.” Han anser att journalister, forskare och andra borde ge sig in i debatten i de sociala medierna, det är en medborglig plikt att se till att rasisterna inte råder där ensamma.



Gamla stalinister ligger bakom försvaret av invandrarna, påstod signaturen ”yrkesskribent” i en replik till Heikka. I sitt långa inlägg såg skribenten det som en plikt att reagera när vår samhällsstrukturs grundläggande princip, mänskors lika värde, är hotad.

Nu kommer hotet enligt skribenten från den s.k. blomsterhattsrörelsen, en ”poststalinistisk och romantiserad verksamhet”, som leds av ”väldigt skralt kamouflerade forna stalinister i ledningen för den gröna rörelsen”. Den gröna rörelsen ”är ju som känt en av DDR:s forna underrättelsetjänst Stasi skapad terroristorganisation, vars mål var att skapa kaos i Västtyskland. Också om modern gick under bevarades hos ungen ideologin i en så skrämmande form att inte ens de gamla kommunisterna som beundrat Sovjetunionen har kunnat ansluta sig till dessa led, utan hellre har anslutit sig till vänsterförbundet.”

Till romantikerna bland blomsterhattarna hör stadsbor som gärna kritiserar USA:s politik och har en ”värdeliberal” inställning till t.ex. invandringen eller sexuella minoriteter.

Bilden av stalinister kamouflerade som gröna i blomsterhattar känns lite komisk, men detta är ingen parodi. ”Yrkesskribenten” vill uppenbart att läsaren ska tro på detta. Skribenten nämner inte Eurabia, men konspirationstänkandet känns besläktat. Hur främlingsfientligheten skulle vara ett sätt att försvara mänskors lika värde förklaras däremot inte.



Halla-ahos politiska retorik har analyserats av politikforskaren Jiri Nieminen i Tammerfors som i sin blogg betecknar den som ”stilintensiv”. Halla-ahos retorik är enligt honom exceptionellt stark för en politiker i fredstid. Genom sin intensiva stil har han kunnat politisera frågor som traditionellt setts som privata angelägenheter, vilket lett till att han ställts inför rätta bl.a. för att kränka trosfriden. Den stilintensiva retoriken anses vanligen inte rikta sig till den stora allmänheten, utan till en särskild publik. ”Därmed börjar Halla-aho med sina anhängare i allt högre grad påminna om en sluten kult, som skapar sig en egen verklighet och ett eget språk.”

Så kan det nog kännas, men det otrevliga är att kultens budskap ändå kan sprida sig till en större allmänhet. Ett exempel på hur det kan gå är Ungern, där det högerextrema Jobbik-partiet med sin främlingsfientlighet banat väg för det auktoritära Fidesz-partiets ytterlighetspolitik. Ett annat exempel är Danmark.

Nieminen anlägger också en annan aspekt på Halla-ahos politiska stil och kallar den profetisk:

”I USA domineras den politiska retoriken av det s.k. jeremiad-schemat. Det har tre steg: man uppdagar och fördömer synder; man varnar för Guds dom; man erbjuder ett nytt hopp om nationen blir ödmjuk och ångrar sina synder och återvänder till den väg som Gud förutsett (som alltså är den profetiska politikerns syn på hur världen borde vara). I Finland är Halla-aho en av få som använder jeremiad-schemat.”

För Halla-aho är den nuvarande invandringspolitiken den synd som kommer att leda till undergången. Den kan dock undvikas om folket gör bättring – Bibeln talar om besökelsetiden. Det handlar inte bara om Finland. Halla-aho varnar inte bara för invandrarna, utan uppmanar oss att bereda oss för ett totalt krig, den sista striden i Harmageddon, som avgör den västerländska civilisationens öde.

Striden förs inte endast mot de muslimer som försöker uppfylla Europa, utan också mot de krafter som förstår dem alltför väl, som de röd-gröna feministerna, skriver Nieminen i sin blogg i slutet av juli, efter Breiviks dåd på Utøya. Hans funderingar om Halla-ahos politiska stil baserade sig i övrigt på ett föredrag han höll på politik-forskningens dagar i Jyväskylä i januari 2011, men i sin blogg ville han visa dels att ”Halla-aho inte är något undantag inom den europeiska och nordamerikanska högerradikalismen; de diskurser som han och andra ’organiska intellektuella’ framför cirkulerar som kedjebrev från ett land till nästa på webben, också utan en officiell övernationell partiorganisation eller en tempelherrekult”, dels att det ”inom de högerradikala rörelserna finns personer, för vilka krigsretoriken inte ’bara’ är retorik, utan verkligen befinner sig i krig, vilket ger dem rätt att enligt krigets logik kränka alla de värden som man genom kriget vill försvara”.

Det är naturligtvis mycket få som övergår från att tänka i termer av ett krig mellan civilisationer till att verkligen, som Breivik, ta till vapen. Risken finns ändå, och därför är retoriken kring civilisationskrig så farlig.

Peter Lodenius