Ålandstidningen: Den som tiger samtycker

Ålandstidningen, pääkirjoitus: Den som tiger samtycker 20.1.2012
Ålandstidningen, pääkirjoitus: Slopa presidentens rätt att stoppa åländska lagar 14.1.2012

Politiska ledare ska stå upp för grundläggande värden. Särskilt när det blåser snålt om dem.

I PRESIDENTDEBATTEN har rasismen seglat upp som ett tema, och den här gången får de främlingsfientliga krafterna mothugg - i varje fall från några av kandidaterna. Eva Biaudet, Pekka Haavisto, Paavo Lipponen och Paavo Arhinmäki ansatte Sannfinländaren Timo Soini hårt i både den finska och svenska Yle-debatten förra veckan, och undrade hur han kan tolerera så mycket främlingshat i det egna partiet?

SOINIS STANDARDSVAR på den typen av anklagelser är att han och Sannfinländarna varken är rasister eller främlingsfientliga - alltsammans är bara förtal från de politiskt korrekta. Verkligheten talar ett annat språk.

Partiledaren må hålla en civiliserad fasad utåt, men som finländska medier - särskilt Hbl - visat finns det gott om ledamöter i den Sannfinländska gruppen som enligt alla vedertagna definitioner måste betecknas som extremhöger. Det mest kända exemplet är Jussi Halla-aho, röstmagneten som av Sannfinländarna belönats med posten som ordförande i riksdagens förvaltningsutskott.

HALLA-AHO har bland annat förlöjligat förintelsen, hyllats av Anders Behring Breivik och i många år drivit en mycket populär blogg, där han bland annat skriver saker som att det är "ett genetiskt särdrag hos somalierna att råna förbipasserande och parasitera på skattemedel."

Vidare har han i bloggen slagit fast:

"Eftersom allt fler kvinnor i vilket fall som helst kommer att bli våldtagna hoppas jag innerligt att de rätta kvinnorna hamnar i jägarnas klor. De vänstergröna världsförbättrarnas och deras väljare. Hellre de än någon annan. Ingenting annat biter på dem än att mångkulturen drabbar dem själva."

NÅGON ANNAN slutsats än att Soini kör med dubbla kort finns inte.

Han blinkar med ögonen och säger att han som katolik älskar alla. Men som partiledare har han sjösatt ett parti där främlingsfientligheten, också i dess mest råa form, går som en röd tråd.

En annan som i vanlig ordning slingrar sig som masken på kroken när det bränner till i dessa frågor är den som antagligen vinner valet: Sauli Niinistö. Han teg sig genom diskussionen om rasismen i slutdebatten i finska Yle. Han kunde i den finlandssvenska debatten någon dag tidigare inte heller bestämma sig för om Jussi Halla-aho kan beskrivas som extremhöger. I samma debatt sa han även att han inte sett tecken på ett hårdare språkklimat i Finland.

NIINISTÖ VALDE också att inte kommentera de tendenser som finns inom Samlingspartiet, särskilt inom ungrörelsen, som gick till val på sloganen "Nackgrepp på invandringen". Biaudet nämnde i en av debatterna det här som ytterligare ett tecken på ett mer intolerant klimat. Men Niinistö fann inte att det här var något att bemöta - trots att det den här gången handlar om hans eget parti.

Han sitter i stället tyst på stolen.

Det ska förmodligen förklaras med att 30-procents-kandidaten Niinistö nu är mån om att inte stöta sig med någon. Han vill vara alla till lags och inte gunga roddbåten åt något håll.

Det har präglat hela hans kampanj i flera frågor.

Han kör av allt att döma samma strategi när det gäller värdefrågor.

MEN DET KAN också ses som en fortsättning på den trend som tog fart under riksdagsvalet, där de etablerade partierna anpassade sig till en sannfinländsk verklighetsbeskrivning - ett brytningsskede i modern finländsk politik som dokumenteras i en nyutgiven reportagebok av den finlandssvenska journalisten Marianne Lydén. Halla-aho-citaten ovan är också saxade ur den.

Det här syntes inom delar av Samlingspartiet, inom delar av Centern, men kanske främst inom Sossarna, där ledningen med Jutta Urpilainen i spetsen plötsligt började prata om att "ta seden dit man kommer", med en tydlig blinkning mot eget partifolk som sneglade på Soini.

NIINISTÖ NYNNAR inte med, men han tar inte ställning utan tiger. Han står inte som politisk ledare upp för grundläggande värden när det blåser snålt kring dem, han duckar. Därmed legitimerar också han främlingsfientligheten och gör den ännu mer rumsren i Finland.

NIKLAS LAMPI



________________________________________

Ålandstidningen, pääkirjoitus: Slopa presidentens rätt att stoppa åländska lagar

Presidenten kan stoppa lagar som antagits av Ålands lagting. Lagar som antagits av Finlands riksdag får presidenten däremot inte stoppa. Det förminskar lagtingets roll och självstyrelsens ställning.

DET HÄVDAS ofta att Åland och självstyrelsen gynnas av att presidenten fortfarande har en stark ställning i självstyrelsesystemet. Det stämmer - till vissa delar.

Det är onekligen bra för självstyrelsen att presidenten är en sorts sista instans, som kan skicka rikslagar för vidare granskning till högsta domstolen om misstanken finns att de trampar på självstyrelselagen. Hon eller han kan inte underkänna dem, men kan fungera som en väckarklocka, vilket bland annat hände med lotterilagen.

MEN SAMTIDIGT står det klart att vissa andra inslag i presidentens maktarsenal underkänner självstyrelsen på ett sätt som känns mycket märkligt.

Det tydligaste exemplet är presidentens rätt att lägga in veto mot åländska lagar.

Exakt under vilka villkor presidenten får göra det sägs egentligen inte speciellt mycket om. Formuleringarna är yviga - presidenten kan bland annat stoppa en åländsk lag om den kan anses hota "rikets inre eller yttre säkerhet". Vad det betyder definierar presidenten själv. Därför måste vetorätten sägas vara bred. Om presidenten inte accepterar en landskapslag kan hon eller han på egen hand "förordna att lagen skall förfalla i sin helhet eller till någon viss del."

NÅGON MOTSVARANDE vetorätt mot lagar som antagits av Finlands riksdag har presidenten inte.

Tidigare fanns en variant, även om den inte ens under Kekkonens tid var så stark som den fortsättningsvis nu är mot Åland. Nu har den ytterligare luckrats upp och ersatts av en mycket mild version, där presidenten kan vägra stadfästa en lag. Fast då går lagen ändå tillbaka till riksdagen som har sista ordet och kan anta lagen om den så tycker.

Den här nedmonteringen av presidentens makt över riksdagen är en följd av försöken att modernisera och parlamentarisera det finska statsskicket. Det har ansetts märkligt att en enda person på gammalkungligt manér ska kunna stoppa den vilja som folket gett uttryck för i form av riksdagslagar.

Därför har presidentens rätt att ingripa begränsats.

DET BETYDER i klartext att det inte finns två jämbördiga parlament i landet, vilket i festtal annars ofta hävdas.

Lagarna från det ena parlamentet kan nollas av en enda person, lagarna från det andra parlament kan inte nollas. Lagtingets vilja vilar ytterst på presidentens tysta medgivande, riksdagens vilja är inte beroende av det. Autonomin har en lagstiftande makt som är kringskuren av presidentens veto, republiken har en lagstiftande makt som inte är det.

Ytterst måste det här ses som en inskränkning i dagens självstyrelse och som ett förminskande av lagtingets roll.

ATT DET HÄR så sällan ifrågasatts är ett litet mysterium.

Men en förklaring kan säkert vara att självstyrelselagen närmast glömts bort och inte förnyats i den veritabla uppdateringsvåg som svept över allt från grundlagar till hur republiken ska vara uppbyggd. Därför har den här kvarlevan från en svunnen tid kanske blivit kvar. En annan bidragande orsak kan säkert vara att åländska lagar så sällan fått back när de nått presidentens slott. Paasikivis nej till Ålands första flagga är ett av få exempel. Problemet har inte varit akut. Åland har i stället allmänt taget haft tur med sina presidenter. De har oftast inte ställt till det utan tvärtom visat en statsmannamässighet mot självstyrelsen.

MEN SAMTIDIGT står det klart att allt hänger på en enda person, att vetorätten kvarstår urstark, att Finland som samhälle hela tiden förändras och att ingen i framtiden vet vilka presidenter folkmajoriteten kommer att välja. Vem vet?

Kanske den Sannfinländska röstmagneten Jussi Halla-aho, Gud förbjude, är president om 20 år. Hur skulle en sådan president bruka alternativt missbruka vetorätten?

Därför är det här ingen teoretisk övning, utan en debatt om den konkreta risken att lagtingets självbestämmande under fel omständigheter kan undergrävas på ett olyckligt sätt. Att den risken finns är inte acceptabelt och rimmar illa med idén att Åland är självstyrt inom sina behörigheter.

När presidentvalet är över borde Åland därför initiera en debatt om presidentens roll i självstyrelsesystemet. Presidentens vetorätt mot åländska lagar borde slopas.

NIKLAS LAMPI