Fria Tidningen: Den framgångsrika fascistiseringen av Finland

Fria Tidningen: Den framgångsrika fascistiseringen av Finland 18.1.2012

Det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna hör i dag till de största i Finland och utvecklingen följer i stort sett den i Sverige. Efter att vit makt-strukturer upplösts har ytterhögern gjort sitt bästa för att göra sig rumsren genom eufemismer som ”invandringskritisk”. Samtidigt har de försökt ta avstånd till öppet rasistiska grupper, nazister och förintelseförnekare. Vi fortsätter granskningen av rörelser och partier inom den yttersta högern och riktar nu blicken österut mot Finland.

I april 2011 ritades Finlands partipolitiska karta om. Det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna gick från ett väljarstöd på 4 procent och 5 ledamöter till att vara tredje största parti med 19 procent och 39 ledamöter.

Sannfinländarnas framgång kan tillskrivas flera orsaker. För det första kom partiets jordskredsseger efter 20 år av likriktning inom finländsk politik. Sedan 1980-talet har Finlands tre stora partier, det agrara centerpartiet, socialdemokraterna och det högerliberala samlingspartiet, dominerat finländsk politik. Genom omfattande politiska kompromisser har de tre partierna i skiftande parkombinationer kunnat bilda stabila majoritetsregeringar, som har gjort det extremt svårt att skilja de olika partierna åt.

Enligt resultat från en omfattande undersökning av valet gjord på Åbo universitet har Sannfinländarna lyckats fiska i centerpartiets och socialdemokraternas vatten främst genom sin kritik mot EU och ”lata greker”. Orsaken till Sannfinländarnas framgång kan med andra ord knappast reduceras till en rasistisk agenda. Samtidigt står det klart att partiets ökade understöd sammanfaller med en explosionsartad spridning av rasistiska idéer i Finland. På bara ett par år har stämningen i den offentliga debatten genomgått en radikal förändring. Forskare som kommenterar invandring eller mångkulturella frågor får ta emot hotelser och hatbrev. En öppet rasistisk retorik har gjort intrång i flera partier, allt eftersom de anpassat sig till väljarflykten mot höger.

Sannfinländarna grundades år 1995 på ruinerna av Finlands landsbygdsparti, FLP, ett konservativt agrarparti som hade verkat i Finland sedan 1959. FLP saknar motstycke i de andra nordiska länderna, fast en viss koppling till den första vågen av nordiska högerpopulistiska partier kan göras. Efter ett antal interna kriser konkursförklarades FLP 1994.

Till skillnad från Sverigedemokraterna var Sannfinländarna inte ursprungligen ett parti med rötter i högerextrema miljöer. Visserligen hade redan FLP profilerat sig genom grovt rasistiska ställningstaganden, då Finland i början av 1990-talet i samband med krisen i Somalia för första gången tog emot ett större antal utomeuropeiska flyktingar. Men en granskning av Sannfinländarnas tidiga partidokument visar att rasistiska idéer hade en rätt marginell plats i partiets framtoning fram till andra halvan av 2000-talet.

Brottet mellan FLP och Sannfinländarna var först endast formellt. Det nya partiet grundades av en kärngrupp från det gamla, med vissa förändringar i ledarskiktet. I dag, 15 år senare, är Sannfinländarna ändå ett politiskt heterogent parti med två huvudsakliga grupperingar. Den första representeras av partiledaren Timo Soini, en av Europas mest kända nationalistiska euroskeptiker, och har fortfarande en klar förankring i den högerkonservativa populismen. I Soinis regi profilerar sig partiet som ett ”arbetarparti utan socialism” med euroskeptisism som ledande politiskt tema. Den andra gruppen företräds av personer med bakgrund i den högerextrema och islamofoba gruppen Suomen Sisu. Det är just Suomen Sisu man måste granska för att begripa Sannfinländarnas rasistiska politik i dag.

Suomen Sisu grundades år 1998 som ungdomsförbund för Finskhetsförbundet, en organisation med syftet att bevaka det finska språkets ställning. Efter bara ett par år uteslöt Finskhetsförbundet Suomen Sisu ur sina led på grund av anklagelser om att gruppen skulle ha varit nazistisk. Att kalla Suomen Sisu nazistisk är ändå aningen vilseledande. Den nazistiska herrefolksrasismen har en marginell position inom Suomen Sisu. Istället är Suomen Sisus rasism etnopluralistisk.

Etnopluralismen kan kallas för ett fascistiskt intrång i det liberala rättighetstänkandet. Den bärande idén är att alla folk och nationella kulturer har ett egenvärde som måste skyddas. Kulturer kan och bör inte blandas sinsemellan, annars följer oundvikligen konfrontationer. Fast de etnopluralistiska idéerna avskriver den biologiska rasismen, så är det praktiska målet ”global apartheid”, så som Rasmus Fleischer skrev i Aftonbladet (9.8.11). I Sverige är det på rörelsenivå främst Nordisk ungdom som representerar den etnopluralistiska tendensen. Även Sverigedemokraternas sätt att undvika anklagelser om rasism baserar sig på en liknande retorik.

Idén om etnopluralism utvecklades i amerikanska och franska högerextrema tankesmedjor under 70-talet och har sedan dess blivit mainstream inom en växande skara partier. Etnopluralismens främsta uttryck i dag är det ökande hatet mot det mångkulturella samhället samt islamofoba föreställningar om ”civilisationernas kamp”. Etnopluralismen är tätt sammankopplad med counter jihad-rörelsen, den islamofobiska och konspiratoriska rörelsen som företräds av bland annat Gates of Vienna och Ayan Hirsi-Ali, och är även Anders Breiviks ideologiska hemvist. Suomen Sisus programförklaring är rakt av etnopluralistisk och än i dag fylld med åsikter så som att ”alla folk, raser och kulturer är i sig värdefulla och deras naturliga utveckling bör tryggas”.

I början av 2000-talet var extremhögern i Finland helt marginaliserad. 1990-talets vit makt-miljö hade imploderat efter ett antal hårda fängelsestraff mot rörelsens aktivister. Samtidigt saknade även mera salongsfähiga rasister politisk organisation. Suomen Sisus webbforum blev en av de främsta diskussionsarenorna för den splittrade rörelsen. Organisationen placerade sig från första början inom den högerextrema traditionen: webbplatsen länkade till en mångfald av europeiska högerextrema grupper och en lista på rekommenderad litteratur innehöll böcker av bland annat den tyska nazisten Alfred Rosenberg och den amerikanska nynazisten David Duke. Till sin profil liknade Suomen Sisu aningen den svenska, numera nedlagda nyfascistiska gruppen Nordiska förbundet. Bägge grupper hämtade inspiration från den nya högern i USA och Frankrike. Medan Nordiska förbundet hade tagit mera intryck från traditionalismen och Suomen Sisu var paleokonservativt så hade bägge grupper en ”nyhednisk” retorik och stil, med blonda och blåögda skandinaver och livsrunor i deras grafiska material. Suomen Sisu besökte vid åtminstone två tillfällen Nordiska förbundets årliga ”Nordiska festival” samt Front Nationals samlingar i Frankrike.

Suomen Sisus och Nordiska förbundets principprogram låg mycket nära varandra, men mot slutet av 2000-talet gled grupperna både ideologiskt och strategiskt åt olika håll. Medan Nordiska förbundet behöll en ”identitär” och nyhednisk profil, anammade Suomen Sisu allt starkare en islamofob agenda. Det första offentliga draget var då Suomen Sisu år 2006 bland ett fåtal andra nordiska grupper publicerade de omtalade Muhammedkarikatyrerna. Samtidigt förberedde gruppen en strategisk helomvändning i sin verksamhet och offentliga framtoning.

I samband med kommunalvalet 2008 rensades Suomen Sisus sidor nästan helt på ideologiskt material. Forumet stängdes, liksom alla textarkiv. Endast den gamla principförklaringen blev kvar. Ungefär samtidigt öppnades en ny webbsida och ett nytt diskussionsforum med namnet ”Homma”. Forumet samlade krafter från den härd av högerextrema och rasistiska finländska bloggar som redan några år frodats på nätet utanför de etablerade mediernas radar. Hommaforum saknar helt ideologiska utsmyckningar, men interna skämt från den högerextrema miljön finns det gott om. Namnet på forumet hänvisar till exempel till ett samtal mellan två nynazister i dokumentären Sieg Heil Finland från 1993.

Med drygt 7000 användare är Homma i dag det största politiska forumet i Finland (även om inläggen skrivs av en kärna på knappt hundra användare). Aktivisterna på forumet länkar dagligen till en mängd artiklar som de sedan kommenterar, ibland sakligt men oftast under devisen ”spam & destroy”.

Lanseringen av Homma var en del av en dubbeloffensiv av parti- och medieaktivism, nära sammanknuten till Suomen Sisu. Redan i riksdagsvalet 2007 hade flera “sisuiter” varit uppställda som kandidater för Sannfinländarna och i kommunalvalet 2008 var de ännu fler. De första kandidaterna med framgång var kändisar från blogosfären, så som Jussi Halla-aho, forskare i lingvistik och långvarig medlem i Suomen Sisu.

Halla-ahos politiska karriär började genom hans personliga blogg Scripta, som varit en av de främsta kanalerna för spridningen av ”invandringskritik” och counter jihadism. I riksdagsvalet 2011 fick Halla-aho med 15 000 röster näst mest röster i Helsingfors valkrets.

Halla-aho är ett typexempel på hur aktivisterna från Suomen Sisu och Homma erövrat den offentliga debatten gällande migration, mångkultur och jämställdhet. Dessa aktörer har spelat en central roll i att skifta debattklimatet mot ett klart konservativare håll. Å ena sidan har rörelsen definierat sig som en censurerad opposition, å andra sidan har den definierat det finlänska medieklimatet under de senaste åren genom olika noga övervägda utspel. Halla-aho själv har varit åtalad för hets mot folkgrupp samt brott mot trosfrid efter att ha kopplat ihop islam med pedofili och påstått att det är ett genetiskt särdrag för somalier att råna och leva på socialbidrag. Allt detta var förstås endast ironi, menar Halla-aho och hans anhängare.

Homma har haft ett oerhört stort inflytande på den finska politiken i allmänhet och Sannfinländarnas politik i synnerhet. I offentligheten lyckades rörelsen redan i ett tidigt skede omdefiniera sig från att vara rasistisk till att vara ”mångkultur- och invandingskritisk”, en term som alla stora medier helt anammade. Halla-aho och hans meningsfränder har nästan helt fått definiera Sannfinländarnas invandringspolitik. Inför riksdagsvalet var två tredje delar av det invandringspolitiska avsnittet i partiets politiska program direkt kopierade från ett valmanifest som några sisuiter tillsammans med några andra kandidater publicerade innan valet 2011.

Sannfinländarna hade ändå bäddat för Suomen Sisus och motsvarande gruppers inträde sedan länge, redan flera år före Homma grundades. Redan år 2000 berättade Timo Soini i en intervju att han ville starta ett finskt högerpopulistiskt parti, liknande FPÖ i Österrike eller FRP i Norge. Trots att Soini menade att dessa partiers framgångar främst berodde på en förmåga att tala ”folkets språk”, introducerades en restriktiv invandrarpolitik som centralt tema i Sannfinländarnas partiprogram. Aktivisterna från Suomen Sisu må alltså ha definierat Sannfinländarnas rasism, men Timo Soini spjärnade sannerligen inte emot.

Mer problematiskt än Sannfinländarnas ökade understöd är att nästan alla partier i Finland anammat en restriktiv agenda gentemot invandrare och olika minoriteter. Innan riksdagvalet drog regeringspartierna tillbaka planerade förbättringar gällande utlänningars arbetsuppehållstillstånd. Utlänningslagen i Finland skärps med jämna mellanrum och Finland fortsätter att utvisa flyktingar i strid med UNHCR:s rekommendationer.

En viktig parentes är att våldsamma högerextrema grupper lyft på huvudet i Finland för första gången på flera år. Den svenska nynazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen har fått en mycket aktiv avdelning i Finland – Finska motståndsrörelsen – samtidigt som ett flertal invandrarägda restauranger utanför huvudstadsregionen har fått utstå angrepp och brandattentat. Aktivister i Finska motståndsrörelsen har direkt kopplats till en pepparsprayattack mot Helsingfors Pride 2009 och knivhuggningen av en somalier i Helsingfors 2008.

Sannfinländarnas främsta framgång är alltså ett slags ”fascistisering” av den finländska politiken, en högervridning av hela det politiska klimatet. I strategin ingår att med jämna mellanrum pröva gränserna för den offentliga debatten genom olika kommentarer med högt chockvärde, så som när Jussi Halla-aho nyligen föreslog att endast en militärdiktatur kunde lösa krisen i Grekland.

Istället för att dissekera extremhögerns nya ideologier och organiseringsformer har tyvärr den finländska diskussionen gått i svenska spår. Vaga begrepp som ”extremism” och ”hatretorik” har reducerat den nya ytterhögern till fenomen som endast definieras genom sin opposition till den liberala självbilden av politik som rationell debatt.

Att de andra partierna delvis anammat ytterhögerns agenda för att undvika väljarflykten har gjort det ännu svårare än tidigare att skilja partierna åt. Detta gäller i synnerhet de tre stora partierna. Att debatten går i dessa spår har möjliggjort den allt mera omfattande nedmonteringen av den finländska välfärden utan någon egentlig opposition. Inkomstklyftorna har under de senaste 15 åren vuxit märkbart på grund av omfattande inkomstöverföringar till arbetsgivare och storföretag, nedskärningar i den offentliga servicen och en för låg nivå på socialskyddet. Under de senaste åren har politiker från alla stora partier i allmänhet och centern i synnerhet dessutom ertappats med olika former av korruption. Detta har skapat, och skapar alltjämt, ett ständigt växande manöverutrymme för högerpopulismen i Finland.

Dan Koivulaakso, Li Andersson, Mikael Brunila