Vasabladet: "Medan en hel metrovagn tittar på"

Vasabladet, pääkirjoitus: "Medan en hel metrovagn tittar på" 27.1.2012

I dag precis som på 40-talet är det de "goda" människornas tystnad som möjliggör det som sker.

Två scener: På en kornig, svartvit filmsnutt från januari 1945 kommer en lång rad barn i bylsiga ytterplagg i gåsmarsch mot betraktaren. En liten pojke drar upp sin ärm och visar det nummer som är ingraverat på hans underarm.

Det är den ena scenen. Den andra utspelas i en metrovagn i Helsingfors en bit in på 2000-talet och skildras i en Hbl-insändare (17.1.). Skribenten är fjorton år.

"Jag kunde sitta helt stilla i metron då någon sa åt mig att jag skulle åka hem därifrån jag kom. Efter det har jag blivit kallad för många saker, bland annat mutanaama (leransikte), neger, apa. Och det hemskaste har alltid varit att bli verbalt anfallen medan en hel metrovagn full av vuxna sitter där och tittar på utan att göra någonting."

Man ska i allmänhet akta sig för att vifta med nazistkortet när man diskuterar tolerans respektive intolerans eller rasism. Det kan leda till att åsikter som borde vädras för att kunna bemötas inte blir vädrade.

Men den här kopplingen görs på grund av denna dags datum, den 27 januari.


Minnesdagen för förintelsens offer står det i almanackan. I dag är det exakt 67 år sedan de sovjetiska trupperna nådde Auschwitz-Birkenau. Den korniga filmsnutten är gjord i samband med det. De sovjetiska trupperna hittade 180 barn i Auschwitz. De flesta var tvillingpar, sparade som råmaterial för medicinska experiment.

Minnesdagen har uppmärksammats internationellt sedan 2005, på initiativ av FN. På Raul Wallenbergtorget i Stockholm, uppkallat efter en av de personer som bidrog till att minska antalet förintade, talar i dag FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan.


Tyska tidskiften Stern har för sin del publicerat en enkät inför minnesdagen. Enligt den vet drygt 20 procent av tyska 18-30-åringar inte vad Auschwitz är för ställe.

Cynikerna säger att historien lär att vi inget lär av historien. Men måste ändå inte chansen att vi lär oss något vara större om informationen om det som skett går vidare från generation till generation?


När man i dagens Finland diskuterar tolerans/intolerans/rasism dyker ordet integration ofta upp. "Integrationen fungerar inte." "Integrationen måste förbättras."

Det finns garanterat mycket att förbättra. Politiker och statliga och kommunala tjänstemän har att bita i.

Men är integration enbart det att myndigheterna ser till att nykomlingarna infogas och i lämplig grad omformas, medan den stora inhemska majoriteten står och tittar på, som passiva stenstoder som däremellan upplåter sin mun för att klaga på att integrationen inte fungerar. (Den svarta grannen är fortsättningsvis för högljudd.)


Nej, integration är ett möte och som alla möten handlar det om två parter. I ett samhälle där "urbefolkningen" förmår och vill intressera sig för nykomlingarna, vidga sin kunskap om andra synsätt och verkligheter, underlättas integrationen. I ett samhälle där de flesta bara intresserar sig för sig själva och sina gelikar försvåras den.

Det är upp till var och en av oss hur vi förhåller oss till ”de andra”. Ser vi dörrar öppnas in till nya fascinerande världar vi inte visste existerade, möjligheter för båda parterna att växa, eller ser vi hot, något som ska avvärjas, kontrolleras, misstänkligöras.

Också det första förhållningssättet har sina risker. Men det är trots det ett förhållningssätt som öppnar för ett djupare, rikare liv. Och minskar risken för barn med nummer ingraverade i sin hud.

Viveca Dahl