Ny Tid: Kamp mot rasism – En kort tillbakablick

Ny Tid: Kamp mot rasism – En kort tillbakablick 16.11.2011

Antirasismen i Sverige har en lång historia – olika grupper har reagerat på rasistiskt våld och på invandrarfientliga rörelser. Längs åren har man använt sig av olika metoder. Mathias Wåg, som besökte Finland för att diskutera dagens extremhöger på Vänsterungas evenemang den 9 november (Kristallnattens minnesdag), beskriver antirasismen i Sverige sedan 1980-talet. Wåg har varit aktiv i bland annat Nätverket mot rasism och har också tidigare verkat inom Antifascistisk aktion. Nu gör han research och skriver om högerextremism i samband med det journalistiska kollektivet Reserachgruppen.

– Efter att en invandrarägd kiosk i Stockholm attackerats av ett rasistiskt gäng i början av 1980-talet var den folkliga motreaktionen synlig och stark. Också andra rasistiska uttryck som rasistiskt klotter på gatan väckte starkt motstånd. Kring den tiden uppstod nätverket Stoppa rasismen, berättar Mathias Wåg.

1980-talets rasistiska attacker var inte så många till antalet men de var våldsamma och fick mycket uppmärksamhet – medias och allmänhetens reaktion var starkt avståndstagande.

– Anledningen till att motreaktionen var så stark både i medier och i de breda folklagren var väl till en del att detta var något nytt, resonerar Wåg.

Under hela 1990-talet fortsatte våldsdåden mot invandrare, ofta var förövarna svenska nazister.
– Våldet på gatan ökade, nazisterna ordnade också torgmöten och delade ut flygblad. Flera personer mördades av nazister, de mest kända fallen är John Hron som mördades 1995 och Björn Söderberg (syndikalistisk fackföreningsman som avslöjat en nazist i den egna fackklubben) som sköts till döds hösten 1999. Mordet på Söderberg ledde till massiva demonstrationer mot rasism i Sverige, berättar Mathias Wåg.

Enligt Wåg har man efter dessa antirasistiska demonstrationer inte i Sverige lyckats mobilisera någon riktigt stor folkrörelse mot rasism, en rörelse som burit längre än reaktiva protester.

– Efter varje rasistiskt motiverat mord eller våldsdåd blev det , breda manifestationer rasism men de var alltid engångsprotester och inga kontinuerliga antirasistiska organisationer växte fram ur dem.

Att man i Sverige reagerat starkt på just våldsdåden har en enkel förklaring: ända sedan mitten av 1980-talet har våldet mot invandrare varit utbrett – och är det fortfarande. Enligt Brottsförebyggande rådet har det i Sverige mellan åren 2005 och 2010 årligen begåtts över 640 våldsbrott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv.

I Sverige har det har ingalunda saknats vilja att motsätta sig rasism, ett problem har varit att många initiativ har varit toppstyrda. På 90-talet genomfördes flera statligt initierade kampanjer mot rasism, men de hade inte stor effekt. De saknade ofta folklig förankring, menar Mathias Wåg.

– Kampanjerna utgick inte från folks vardag utan de kunde gå ut på att man ordnade en gala eller en konsert och kallade in några kändisar som sade att de var mot rasism. Evalueringar som gjorts har visat att kampanjerna inte haft önskad effekt.

I början av 1990-talet aktiverade sig Antifascistisk aktion (AFA) som en reaktion på att de rasistiska grupperna var aktiva på gatorna och trakasserade invandrare. AFA har under 90-talet också sammankopplats med våldsamma konfrontationer med rasistiska grupperingar, i synnerhet nynazister. På frågan om inte antifascisternas våldsamma tag kan skrämma bort sådana aktivister som delar den antirasistiska åskådningen men inte vill delta i våldsamma konfrontationer säger Wåg såhär:

– Det är ett problem. Om man försöker stoppa våldsamma nazistiska grupper kan det lätt uppstå våld. Ofta blir det våldsamt i samband med flygbladsutdelning före stora nazistiska sammankomster.

Inom vänstern och bland antirasister finns det olika åsikter om konfrontativa aktioner mot rasister. Till exempel journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius, som skrivit flera böcker om politisk extremism, skrev i en artikel i Ordfront magasin från år 2001:

”I början av 90-talet samlade antirasistiska demonstrationer i Stockholm tusentals människor. Tio år senare är det några hundra maskerade ungdomar som går ut på gatorna för att protestera mot rasismen. Det är ingen avancerad gissning att den genomsnittlige gymnasieeleven, förskolläraren och busschauffören skräms bort av det gatuvåld som hyllas av AFA.”

Mathias Wåg bemöter Anna-Lena Lodenius syn så här:

– Lodenius framför teorin att våldet skulle ha skrämt bort en bred antirasism, men den förklarar inte varför inga antirasistiska organisationer bildades eller att de statliga kampanjerna eller organisationerna inte tog fart. Antirasismen som vardagskamp tog aldrig fart. Att hävda att detta skulle vara AFA:s eller den antifascistiska militansens fel, tror jag är grovt felaktigt. Men det är Lodenius käpphäst, utan att hon någonsin underbygger sitt påstående.

Mathias Wåg ser ändå några ljusglimtar i svensk aktivism mot rasism – eller snarare, till förmån för flyktingar.

– Vi kan se hur många som engagerade sig i flyktinggömmande, asylkommitteer, flyktingråd och flyktingamnestikampanjer. Det är snarare där vi sett en kontinuerlig och vardaglig antirasism.

I dagsläget är det flera andra som arbetar mot rasism – Fredsorganisationen Peaceworks har initierat projektet Sprid som hittills samlat 27 frivilligorganisationer runt om i Sverige att arbeta mot rasism. Också Ung vänster har denna höst startat en kampanj mot rasism i Sverige.

Marcus Floman