Ny Tid: Vi och dom

Ny Tid: Ida Staffans: Vi och dom 1.2.2012

Vad skulle hända om man i Finland beslöt att skära ner barnbidragen rejält? Vad skulle hända om man beslöt att minska på stödet till arbetslösa med en tredjedel? Vad skulle hända om det visade sig vara omöjligt att få information om hur många finländare som hålls fängslade varje år?

Ramaskri, skulle det stå i medierna. Intressebevakningsgrupperingar skulle engagera sig, politikerna skulle tävla om att plocka poäng inför nästa val. Dagstidningarna skulle fyllas med debatter och diskussionstillfällen skulle ordnas. Ur någons ficka skulle man säkert gräva fram pengar för att utveckla de redskap som används för att föra statistik över våra fångar.

Så skulle det bli rent teoretiskt. I praktiken är det klart att ingen politiker med självbevarelsedrift skulle föreslå en nedskärning av arbetslöshetsunderstödet med 30 procent.

För en tid sedan skars det ekonomiska stöd som ges till asylsökande ner med ungefär en tredjedel. Tilltaget noterades i media, men ingen debatt fördes. När en finsk förening för en tid sedan försökte reda ut hur många personer som med stöd i utlänningslagen frihetsberövats per år i Finland var svaret att ingen statistik eller register fanns att tillgå. Inte heller media har frågat efter dessa uppgifter. Under de senaste åren har man både genom lagändringar och domstolspraxis i Finland på många plan infört ändringar som avsevärt försvårar situationen för en av de mest utsatta grupperna i vårt land – invandrare utan uppehållstillstånd, men med laglig rätt att befinna sig i vårt land.

Debatten om invandring, integration och lokal globalisering förs i Finland utan att objekten för debatten, invandrarna själva, får en möjlighet att delta. Inte ens inom de medborgarorganisationer som representerar Finlands minoriteter i lagberedningen sitter talesmän för de mest utsatta grupperna. De sporadiska debattinläggen av en eller annan asylsökande fungerar, i mitt tycke, mer som kuriositet än som verkliga ställningstaganden i debatten. Det påminner snarast om en konstruktion skapad för att kanske stilla ett eller annat samvete.

De utlänningar som är måltavla för ovan beskrivda lagändringar har ingen möjlighet att få sin röst hörd. De har inte stöd av partipolitiska program eller stödgrupperingar i Finland. De är varken medvetna om eller bekväma med sin rätt att uttrycka sina åsikter om politiska frågor. De besitter inte den tysta kunskap som behövs för att få saker till stånd i vår konsensusapparatur och de ingår inte i de nätverk som skapar opinion i Finland. Och detta verkar inte vara ett bekymmer för vare sig beslutsfattare eller media, för mycket litet görs för att ändra på förhållandena.

Jag undrar i det tysta också om det inte är så att den eskalerande debatten om invandring delvis förs just på grund av att objekten för debatten inte deltar. Det är så mycket enklare att tala om dom som inte protesterar och dom som inte kan uttrycka sina åsikter, än att tala om oss. Det är klart att allting blir mera personligt och svårare om debatten gäller grupper som har en stark samhällsposition och som har och kan använda de verktyg som behövs för påtryckning.

Det är enkelt att leva med nederlag och sura miner, när man ändå är trygg i sin vetskap om att de riktigt sura minerna kommer från grupper som varken har möjlighet eller vilja att ställa sig upp på breda samhälleliga barrikader. Vårt samhällssystem är trots allt främmande för dessa människor och det är osannolikt att de kan organisera sig för att åstadkomma förändring eller ens för att föra fram en gemensam åsikt. Vad vi än beslutar, hur hårt vi än går åt dessa människor, så kommer varken deras protester eller insikter om slutresultatet av de samhälleliga försämringarna att nå fram till oss.