HBL: "Rasismen gror där debatten tystas ner"

HBL/Volt: "Rasismen gror där debatten tystas ner" 19.3.2010

I tystnaden gror rasismen. Den finländska invandrardebatten har körts in i ett hörn där positionerna är låsta och debattörerna i respektive läger stämplats som antingen aningslösa blomsterhattar eller välfärdschauvinistiska rasister. ”Även argument från tvivelaktigt håll borde diskuteras med fokus på deras innehåll istället för att direkt avvisas”, skriver forskarna Karin Creutz-Kämppi och Niko Pyrhönen inför FN:s antirasism-dag den 21 mars. En vecka tidigare, den 13 mars, firade Finland att det är sjuttio år sedan slutet på vinterkriget. Under striderna skickades 70 000 finländska barn i skydd till Sverige, men var finns den finska förståelsen för världens flyktingbarn i dag? frågar sig skribenterna.

Finländarnas förhållningssätt till landets ständigt växande diversitet har varit ett stående tema i den invandrarpolitiska diskussionen under de senaste tio åren. En milstolpe var uppkomsten av den så kallade ”invandrarkritiska” rörelsen förra året. Många finländare följde den debatt om gränsdragning mellan rasism och kritik som fick sin början på Homma-forumet i samband med Sannfinländarnas invandrarretorik och rättegången mot Jussi Halla-aho.

Ett sorgligt faktum är att var tolfte finländare entydigt är rasist, vilket framkommer i European Social Survey från år 2007 där 7,8 procent av finländarna säger att de automatiskt skulle avvisa alla andra än vithyade invandrare.

Detta borde stämma till eftertanke.

Präglas vårt samhälle av ett tankesätt enligt vilket vissa människor är ovälkomna medan andra är efterfrågade? Man kan fråga sig om en kritisk inställning till migration också gäller invandrare från andra europeiska länder och USA, eller om det bara är de som betraktas som västerländska som är välkomna. Romerna är i så fall ett välkänt undantag, europeiska minoritetsmedlemmar med låg social status som inte välkomnas någonstans.

Paradoxalt nog är ”främlingen” inte välkommen till Finland, medan det alltid varit självklart att finländare har rätt att flytta utomlands i jakten på bättre arbete och högre levnadsstandard – också i stora massor som till exempel till USA i början av förra seklet och till Sverige under 1950- och 60-talen. Under andra världskriget mottog Sverige också omkring 70 000 krigsbarn från sitt östra grannland. Allt detta till trots är finländarnas förhållningssätt inte entydigt ens till barnflyktingar.

En mera nyanserad bild av förhållningssättet i Finland till dessa ”främmande ibland oss” kräver att vi inte bara tyr oss till attitydundersökningar. Trots att rasism har ansetts vara en inställning som sprids speciellt inom arbetarklassen, fick man förra våren höra förbluffande grodor ur munnarna på politiker också från de etablerade regeringspartierna.
Startskottet för denna diskussion sköt ordföranden för Centerns riksdagsgrupp Timo Kalli med sitt inlägg om att det krävs en höjning av pensionsåldern för att tygla den ”explosionsartade invandringen”. Med andra ord borde finländare som trängtar efter en finländsk enhets­kultur arbeta ett par miljoner årsverken extra för att slippa dela livsrum med människor med andra livsstilar och kulturella uttryck än den egna.

Efteråt tillrättavisades Kalli milt, och han skyndade sig att konstatera att han inga­lunda velat såra någon och att han under inga omständigheter är rasist.
Men Kallis uttalande kan inte bortförklaras som en förarglig blunder eftersom detta slags framträdanden bland representanter för de regerande partierna har blivit en del av de nordiska invandrardiskussionerna.

Trots vissa nationella skillnader verkar Finland följa de spår som trampats upp i Sverige och Danmark. Ett populistiskt parti, som Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti, plockar en händelse eller ett tema som skakat folket och fiskar nya väljare från utkanterna av det politiska deltagandet med denna diskutabla retorik – och det är samma mönster som Sannfinländarna nu följer.

Därefter mobiliserar sig de stora partierna och börjar fria till samma väljarkrets, såsom vi sett representanter för finska Centern eller Det Konservative Folkeparti i Danmark göra. KF har bland annat krävt förbud mot burka på offentliga platser.

De nordiska länderna, som ännu år 2000 bekymrat och moraliserande följde frammarschen av Jörg Haiders höger och krävde sanktioner mot Österrike, befinner sig plötsligt i ett förvånansvärt liknande läge där representanterna för de regerande partierna öppet tar ställning mot den växande diversiteten.

Problemet gäller inte endast politiker. I vår egen undersökning för Finlands Akademis projekt Makt analyserade vi dokument från beredningen av 2004 års utlänningslag samt medie- och internetdiskussionerna relaterade till lagen.

Av studien framgick att det också inom den finländska tjänstemannakåren finns svårigheter att se hur man kan främja minoriteters verksamhetsförutsättningar som jämlika medborgare. Invandrare hördes i samband med förberedelserna av lagen, men endast när det gällde ett snävt avgränsat område – ”frågor som berör invandrare”.

I ett demokratiskt samhälle som bygger på politisk aktivitet berör minoritets- och majoritetsbefolkningarnas behov och intressen oftast helt samma aspekter av vardagen – sysselsättning, säkerhet, känslan av att bli uppfattad som en fullvärdig samhällsmedlem och att bli bemött som individ. Representanter för invandrargrupper har framfört att det finns vissa specialbehov som bör beaktas för att garantera en jämlik behandling av alla medborgare – såsom för minoriteter generellt, exempelvis i språkfrågor.

I dokumenten framkom att man noterade gruppernas åsikter men utan att ändå ta dem i betraktande i själva lagstiftningsarbetet. Rent formellt ordnades nog höranden, men utfallet betraktades inte som relevant i lagberedningen eller i de rekommendationer som ministeriet gav regeringen.

Diskussionen på internet och i medier om rasism och bemötande av nya medmänniskor och kulturer har ännu under 2000-talet kretsat kring gamla smärtpunkter. Trots att perspektivet på minoritetsfrågor i medierna breddats och rapporteringen blivit mer mångsidig blomstrar vardagsrasismen på internetforumen.

Då den traditionella rasismen numera fördömts, tanken om den vite mannens herravälde har demaskerats och alla männi­skors lika värde i princip omfattats, är det en stor förlust att diskriminerande tankesätt igen börjat vinna fotfäste. Kulturrasism, islamofobi och andra negativa kategoriseringar är i dag utklädda till samhällskritik och dolda i populistisk retorik.
Det föreligger ingen väsentlig skillnad mellan kolonialtidernas stereotypier om den lättjefulla hottentotten och internetforumens smädelser av somalier som naturligt benägna att leva på socialbidrag.

Men vi kommer inte långt med att endast se rasismen där den är uppenbar. Trots att finlandssvenskar, enligt en jämförelse gjord av Magma och EVA, är mer positiva till kulturell mångfald än majoritetsbefolkningen och SFP profilerat sig som en antirasistisk politisk aktör, blir det lätt andra toner när det gäller mottagandet av flyktingar.

Enligt Svenska Yles opinionsmätning skulle 48 procent av finlandssvenskarna åtminstone delvis skärpa flyktingpolitiken, och även om en majoritet i princip kunde tänka sig fler flyktingar till hemkommunen väckte bland annat den nya flyktingförläggningen i Kristinestad ljudliga protester. De vackra ord som sägs i teorin håller inte alltid i praktiken. NIMBY-fenomenet – Not In My Back Yard – är starkt i det finländska attitydlandskapet.

de så kallade invandrarkritiska har fokuserat på att det i den offentliga debatten inte varit tillåtet att öppet diskutera invandringsfrågor, utan att det råder en ”tigandets kultur”. Även Helsingfors universitets professor i Rysslandsforskning har gjort sig till tolk för detta synsätt. I oktober jämförde han invandrardiskussionen med den tidigare självcensuren i den finländska retoriken om Sovjet och kallade invandringen för ”den västerländska kulturens självmord”.
De som förespråkar mångfald frågar sig om inte ”invandrarkritiken” egentligen handlar om förklädd rasism och xenofobi – främlingsfientlighet i rumsren form.

Det är klart att ett fruktbart samtal blir svårt om de som talar för mångfald stämplas som blomsterhattstanter, och de som ställer kritiska frågor döms som rasister.

Det är ingen homogen grupp som uttrycker missnöje mot invandrarpolitiken, och det råder en stor skillnad mellan traditionella rasistiska positioner, rädsla för det som upplevs främmande och så kallade välfärds­chauvinister som vill stänga portarna för asylsökande på grund av begränsade ekonomiska resurser.

samhället genomgår ständigt förändringar och vi måste erkänna att det som i tiden kunnat tolkas som en finländsk enhetskultur har förändrats och fortsätter att förändras varje dag – i denna konstanta omskapelse av det traditionellt finländska står invandringen dock sist och slutligen endast för en bråkdel.

Visst kan det kännas ofruktbart att samtala med människor som slagit fast sina åsikter. Men vi har inte råd att skapa ett politiskt tomrum av tystnad där frön för genuint högerextrema åsikter kan gro.

Även argument från tvivelaktiga håll borde diskuteras med fokus på deras innehåll i stället för att direkt avvisas. Annars fastnar vi i en dispyt om varandra, i ett träsk av anklagelser och försvar, i stället för att diskutera hur man möter nya människor i vardagen.