Hbl: I Korsnäs är var tionde utlänning

Hbl: I Korsnäs är var tionde utlänning 15.7.2013

Förr krossade Korsnäsborna skallen på utlänningar. Nu tar man emot dem med öppna armar. Från att ha varit ”världens svenskaste kommun” är Korsnäs nu Finlands mest utländska.

Förr krossade Korsnäsborna skallen på utlänningar. Nu tar man emot dem med öppna armar. Från att ha varit ”världens svenskaste kommun” är Korsnäs nu Finlands mest utländska. Nästan var tionde Korsnäs-bo vi möter har utländsk bakgrund.

När vi rullar in i Korsnäs City denna tidiga förmiddag är det egentligen för att stifta bekantskap med den jättelika legendariska fyrvaktaren Jakob Rautio. Mannen som ensam och vildsint försvarade sin fyrbåk mot ryska inkräktare. Karln beskrivs som så stor och ful att han nästan var vacker.

Men Rautio får vänta en stund. Nyheten om att Korsnäs, som i åra-tal av någon obegriplig anledning marknadsförde sig som ”världens svenskaste”, nu har valt en helt ny väg är så omskakande att vi först måste titta på den saken.

Vi får snart veta att det i Korsnäs, med cirka 2 300 invånare, numera bor femton olika nationaliteter. De största grupperna är bosnier och burmeser.

Bakett Bennäs
Navigatorn lovar att vi ska klara sträckan Jakobstad–Korsnäs på knappt två timmar, men den känner inte till alla pågående vägarbeten. Vi får finna oss i att trafiken allt emellanåt kryper fram. Till all lycka har någon haft den goda smaken att placera ut en massa pittoreska lador längs den platta och raka vägen. De har en lugnande effekt på jäktade reportrar.

Vägen gör en skarp sväng och vi lämnar Bennäs bakom oss och jag undrar om vi nu befinner oss ”bakett” Bennäs eller tvärtom. Antagligen kommer någon av redaktionens pampasbördiga senare att upplysa mig. Snart når vi i alla fall Finlands västligaste fastlandskommun. Allt är så nätt och småskaligt som man bara kan tänka sig.

– Här håller folk lite pejl på varand­ra, förklarar Helena Höglund-Rusk med den tilltalande titeln ”ungdomsansvarig”.

Hon avslöjar snabbt hemligheten med stadens lyckade invandringspolitik.
– Vi har arbetskraftsinvandring. Folk kommer hit för att jobba, bland annat på växthusen eller pälsfarmerna. Barnen integreras med sportaktiviteter. Sådant är lättare ju mindre kommunen är. Folk tar ansvar för varandra.

Men det gäller att vara lyhörd. Många invandrarföräldrar ställer sig misstänksamma till allt nytt. I vissa grupper kräver man till exempel att pojkar och flickor simmar i olika bassänger.

Jobb – inte stöd
På Lärknäshemmets gräsmatta träffar vi Meris Bilajac från Bosnien. Meris har bott sex år i Korsnäs. Familjens liv här startade bokstavligen från noll.

– Vi hade absolut ingenting när vi kom. Vi hade flytt undan inbördeskriget till Tyskland 1994 och två år senare flyttade vi tillbaka hem. Jag körde skogsbil i Bosnien, men lönen var usel och oregelbunden och så fick jag höra av en släkting att det finns jobb i Finland.

– Alla Korsnäsbor som hade någonting över – en säng, en stol – gav bort dem. Alla var så snälla och vi kände oss välkomna.

Ett par år förflöt i annans tjänst i växthus. Sedan startade Meris eget. I dag är han vd för Meris Teamwork med två anställda. Någon brist på jobb har serviceföretaget inte. Man klipper alla kommunens gräsmattor och fixar allt mellan himmel och jord.

– Vi har många kunder och jobbar femton timmar per dag. Till socialen går jag inte! Ingen av oss bosnier behöver stöd, alla jobbar. Jag har hjälpt 20–30 bosnier att få jobb i Finland.

– Ingen kommer någonsin och undrar vad vi har här att skaffa. Själva vill vi inte heller ha problem, bara jobba och leva som alla andra. Jag tror inte att det finns någon här som klagar på oss.

Vi är så många här så vi har till och med bildat vår egen fotbollsklubb, Godzije.

Det låter nästan för bra för att vara sant.

Hand i hand
Kommundirektör Anita Ismark, som bjuder oss på lunch på Strand Mölle, Korsnäs gourmetstolthet, bekräftar Bilajacs ord.

– Vi har många bosnier som grundat egna företag och många andra jobbar i växthusen. En del bor i Korsnäs och jobbar i Närpes.

Många har efter en tid köpt tomma hus och rustat upp dem för sig själva.

En annan stor grupp nya Korsnäsbor är den burmesiska kolonin. Kommunen köpte upp tomma bostäder som man genast kunde inkvartera nykomlingarna i.

– Vi hade lediga bostäder och vi behövde arbetskraft, så allt gick hand i hand, säger Ismark medan vi tuggar i oss utsökta, knapriga abborr- filéer.

Vi inser nu varför författaren Antti Tuuri blev så förtjust i Korsnäs efter att ha ätit på Strand Mölle att han till och med köpte sig ett hus i kommunen.

Kvarkens Grand Canyon
Men journalister har dragning till dramatik och ruskigheter och trots allt det positiva vill vi nu veta mera om Jakob Rautio.

Det kräver dock att vi tar oss ut till Molpehällorna – eller Moikipää, som hällarna hette på Rautios tid. De är en del av Kvarkenskärgården utanför Korsnäs. Området är det enda i Finland som fallit i nåd när Unesco gjort upp sin lista över världsarvsområden. Det skedde på grund av skärgårdens unika De Geer-moräner. Med sin världsarvsstatus är Kvarken därmed i samma fina sällskap som Grand Canyon och Galápagosöarna!

Molpehällorna ligger i havsbandet och består av flera öar som på grund av den kraftiga landhöjningen småningom vuxit samman.

Här finns en gammal sjöbevakningsstation som i dag används för övernattning.

Men händelserna som gjorde Jakob Rautio känd utspelade sig ungefär mitt på Molpehällorna där det sedan 1681 fanns en bemannad båk. Den ledde sjöfarare genom den steniga skärgården.
Det berättas att det fanns de som gärna ledde fartygen på grund och tog hand om lasten också, berättar Anita Ismark. Fotograf Weckström låter sig inte imponeras av histo-rien.

– En av mina anfäder hängdes just för den sakens skull, säger han, smått överlägset.

Gammal bok avslöjar
Vi står nu exakt på den plats där fyrvaktaren Rautio den 12 augusti 1808 ensam försvarade sin fyr mot en rysk truppstyrka ledd av kapten Alexander Strogoi, ”den stränge”.

Incidentens alla detaljer hade antagligen försvunnit i historiens töcken om man inte hade hittat J. O. Åbergs bok från 1891 som beskriver händelsen i en skönlitterär form. Boken återfanns på ett lagerbibliotek i Kuopio och den hade senast varit utlånad från stadsbiblioteket i Björneborg år 1925. Det är den tredje upplagan och enda existerande exemplaret.

Den ryska truppstyrkans fartyg har havererat på Moikipää och plötsligt får Strogoi veta att finnarna under ledning av Ridderhjerta är dem hack i hälarna, skriver Åberg.

”Upp och släck fyren! Finnarne äro öfver oss”, ropar Strogoi.

Jakob Rautio hör ropet och förskansar sig bakom den förbommade dörren.

”Svenske konungen är min herre, och förrän svenskarne befalla mig att släcka fyren gör jag det ej. Förr döden på min post”, mumlar fyrvaktaren, så att tydligen bara J. O. Åberg kan höra det.
Ryssarna stormar dörren som småningom ger efter. Den första som försöker ta sig in träffas av ett hugg från Jakobs sabel och ”tumlade vrålande utför trappan”.

Snart försöker två man till tränga sig genom öppningen i dörren, men Jakob hugger vilt med sabeln och krossar huvudet på en av dem och inväntar nästa anfall med att fatta den grova bösspipan med bägge händerna.

Jakob måste retirera högre upp i fyren och hinner ännu, själv svårt skadad, krossa skallen på ytterligare en fiende innan han själv får nådastöten med ett bajonettsting.

– Hans gravsten ska finnas någonstans här, pekar Ismark bland högarna av gråsten runt den symboliska vippfyrbåk som rests som ett minne av Jakob Rautios heroiska försvar av fyren.

Sannfinländarna är välkomna
Korsnäs är inte bara landets västligaste och invandrartätaste kommun, man gick också i bräschen för vindkraften. Landets första vindkraftspark byggdes på Bredskäret, som vi passerar på återfärden från Molpehällorna. Nu har man planer på ytterligare tre vindparksområden, det största med hela sextio möllor.

Inte nog med det. Ett tu tre kan Korsnäs bli ett nytt Klondyke. Den gamla gruvan är nedlagd, men i stället har man påträffat av de sällsynta jordmetallerna som kallas lantanider. De används inom den högtekno­logiska industrin och kommer att bli hur värdefulla som helst när världens största lantanidproducent Kina meddelat att man håller rå­varan för sig själv. Tala om en successtory!

Hit borde man släpa Jussi Halla-aho, James Hirvisalo, Teemu Hakkarainen och alla andra ”invandrarkritiska” sannfinländare. Om inte för annat så för att låta dem se hur en officiellt enspråkigt svensk, invandrarvänlig stad klarar sig bättre än de flesta andra.

– Halla-aho är välkommen, hälsar Ismark.

Hbl:s reportageteam drar vidare. I nästa avsnitt kommer vi till Finlands vräkigaste sommarkommun.