Wille Rydman: Sveriges väg är inte vår

Wille Rydman: Sveriges väg är inte vår (blogi) 25.1.2011

Otroligt men sant: År 2011 i Europa drabbas judar åter av förföljelse och våld. De kan inte gå på gatan med kipa på huvudet utan att få stryk. I synagogan kan man hålla gudstjänst endast skyddade av synnerligen starka säkerhetsåtgärder. På den judiska begravningsplatsen kastas bomber. Myndigheterna är oförmögna – eller ointresserade av – att reagera. Judarna upplever livet som outhärdligt och ser som sin enda utväg att fly till Israel.

Det här skrev jag för redan ett år sedan. Det handlar om svenska Malmö, där våldet och terrorn mot judar blivit ohanterligt. De som utför detta är dock inte skalliga nynazister utan radikala islamistiska invandrare. Under året har situationen blivit ännu värre. En månad sedan uppmanade Simon Wiesenthal-centret judar att inte alls resa till Malmö.

Efter andra världskriget och Förintelsen förändrade Europa sitt lopp helt. Extremistiska nationalismen och rastänkandet, vilka ledde till Förintelsen, förkastades. Ultranationalistiskt tänkande ersattes med mångkulturalismen. Europa började med storskalig migration och invandring. Det är historiens grymma ironi att just genom den här ideologin har antisemitismen återkommit till Europa i form av radikala islamister.

Enligt Wikipedia hade Malmö cirka 287 000 invånare år 2009. Enligt samma källa var över 75 000 av dem födda utomlands. Om man också räknar invandrarnas barn som är födda i Sverige, stiger andelen utländska invånare i Malmö till ännu större. Nuförtiden är 25% av Malmös befolkning muslimer.

Man skall naturligtvis inte gå så långt som till att demonisera någon invandrargrupp, vare sig den muslimska eller någon annan. Men det borde ju vara helt självklart att inget samhälle klarar en så stor utländsk befolkning utan att splittras. Speciellt inte när den befolkningen har kommit under bara några decennier och skiljer sig så starkt från det mottagande samhällets befolkning, både kulturellt och till seder och bruk.

Min syn på invandringspolitiken är mycket enkel: Inget land skall ta fler invandrare emot snabbare än det, framgångsrikt, kan integrera i sitt eget samhälle. Gettoisering och anpassningsproblem borde alltid vara signaler om att inflyttningen har varit för omfattande och att det skett i för snabb takt och att det är dags att dämpa invandringstrafiken.

Invandringen kan vara en positiv kraft i det mottagande samhället – men endast när den är dämpad och kontrollerad och när den är tämligen liten. I många länder i Europa har man gått över smärtgränsen för länge sedan. I fallet Sverige kan man faktiskt tala om en befolkningskatastrof, vilket judeförföljelserna i Malmö och att vissa bostadsområden helt ställer sig utanför myndigheternas kontroll, är fruktansvärda exempel på.

Jag vet att ämnet är svårt och att de flesta politikerna helst tiger om det. Många anser att jag också borde göra det. Men det handlar om en så enorm och oerhört viktig fråga att inte en enda politisk beslutsfattare kan fly sitt ansvar. I Sverige har situationen exploderat och blivit helt ohanterlig just för att man inte vågat tala om den, och problemen har tillåtits bli allt värre, år för år.

Vi måste lära oss av Sverige och informera om hur totalt Sveriges invandringspolitik har misslyckats. Detsamma får inte ske i Finland.