Svenska Yle: "De åkte inte charter"

Svenska Yle: "De åkte inte charter" 23.3.2015

I Finland placeras flyktingbarn som kommit utan anhöriga på institution. Då det i dag är så gott som omöjligt att få familjeåterförening betyder det att de bor kvar tills de blir myndiga.

Då står de inför ännu ett uppbrott.

Resan tog två månader för femtonåriga Ali. Från Afghanistan till Iran. Så Turkiet, Rovaniemi, Budapest, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland. Med sig hade han sin kompis Mesbah.

I dag bor de på ett hem i Oravais för minderåriga flyktingar som har kommit till landet utan anhöriga. Ali har ingen aning om hans föräldrar och syskon är i livet och var de befinner sig.

Han berättar mycket knapphändigt om vad han varit med om. Jag frågar vem som hjälpte honom.

- Jag själv. Ingen hjälpte mig, säger Ali.

Var resan jobbig?

- Verkligen jobbig.

Anna Käcko-Englund är ansvarig på hemmet, med pojkar i åldern tolv till sjutton. Hon säger att det är vanligt att de unga inte vill berätta vad de har varit med om.

- Först efter ett par år börjar det komma detaljer. säger hon.

Överlevare

Tomas Mattus är ansvarig handledare på avdelningen för sjutton-adertonåringar. Han säger att de här ungdomarna i allmänhet klarar sig bra.

- De är överlevare. Har de lyckats ta sig hit måste de vara starka individer. Och de har inte åkt charter.

De är som helt vanliga tonåringar med alldeles vanliga tonårsproblem, men...

- De har ett trauma med i bakgrunden, säger Tomas Mattus. De kan ha skilts från sina nära och kära i en krigssituation, och sen har de inte hört nånting. De behöver stöd och närvaro av oss.

Vissa kan ha kontakt med sina anhöriga och önskar få dem hit till Finland. Men det har blivit så gott som omöjligt i dag.

- Det betyder att de får bo här tills de är myndiga, säger Anna Käcko-Englund. Då ska de ut.

Myndig = Ensam

Före flytten får de bo på en förberedande avdelning där de ska lära sig klara sig själva. De ser alla fram emot att bli självständiga, men det är ändå en jobbig process, ett nytt uppbrott.

- Det är tufft att märka att man kanske är ensam i den här världen.

Därför söker sig också många till någon större stad där de har landsmän. Där det känns tryggt att vara. Men Ahmed Muhamed Abdi blev kvar i Oravais.

Ahmed kom till Finland som 16-åring . Idag är han fast bosatt i Oravais och har två jobb.

Dagsjobbet finns på slipverktygsföretaget Mirka i Jeppo där han kör maskiner och truckar och stortrivs.
På veckosluten extraknäcker han på sitt gamla boende Stödis och stöttar andra flyktingar.

- Jag dricker inte alkohol, jag har varken fru eller flickvän, men jag gillar pengar, förklarar Ahmed sitt flitiga jobbande.

I många andra länder placerar man ensamkommande flyktingbarn i familjer. Men i Finland sätts de på institution. Hur klokt är det här?

- En sjutton-adertonåring är det kanske för sent att placera i familj, tror Tomas Mattus. De är redan med ena foten i vuxenvärlden.

- Men när det gäller de väldigt unga ser jag nog att det är synd att de inte får en mera hemlik miljö, föräldrar som andra, säger Anna Käcko-Englund.

Som de kan ha kontakt med i fortsättningen också.