Ny Tid: Hög tid att dissekera högerpopulismen

Ny Tid/Lars Sund: Hög tid att dissekera högerpopulismen 22.4.2010

Bäva månde den sannfinländska kommunalfullmäktigesuppleanten i Tavastland som i vintras startade Facebook-gruppen ”Jag är redo att sitta av några år för mordet på Astrid Thors”. Nu har nämligen finländska myndigheter begärt handräckning av den amerikanska federala polisen FBI i utredningen av dödshotet mot migrationsministern.

Hetsen mot Astrid Thors på Facebook utgör ett lågvattenmärke för främlingsfientligheten i Finland, vilket inte vill säga lite med tanke på tonen i invandrardebatten den senaste tiden. Statsminister Matti Vanhanens senkomna och mycket pliktskyldiga avståndstagande från dödshotet gör inte saken mycket bättre. Överhuvudtaget uppvisar det politiska och intellektuella etablissemanget i Finland en utbredd likgiltighet inför den accelererande främlingsfientligheten, om man inte rent av tjuter med ulvarna i likhet med Samlingspartiet ungdomsförbund, som i högerpopulistisk anda kräver Thors avgång och en radikal skärpning av asylpolitiken. Hennes (finlandssvenska) ministerkolleger Stefan Wallin och Alexander Stubb utgör lysande undantag – båda har i entydiga ordalag fördömt mordhotet och efterlyst sans i debatten.

Men enbart fördömanden är inte nog.

Politiker, intellektuella, media – med andra ord alla de som fastställer dagordningen för debatten och borde forma den – står, förefaller det mig, handfallna inför främlingsfientligheten som på nytt blossat upp de senaste månaderna. Det förs egentligen ingen debatt om invandring i Finland. I och för sig finns inte mycket att debattera – invandrarna är fortfarande relativt få i vårt land – drygt 140 000, eller 2,7 procent av befolkningen, enligt vad jag lyckas googla fram på nätet. Den hätska främlingsfientligheten står alltså inte i proportion till det faktiska antalet ”främlingar”.

Nu är det ju ingenting unikt för Finland. En våg av främlingsfientlighet, spetsad med en stor dos islamofobi, drar för närvarande över Europa. Xenofobin yttrar sig på många sätt: schweizarna röstade i vintras för ett minaretförbud, Belgien kan bli det första europeiska landet som förbjuder burka på offentlig plats, Danmark har för fjortonde(!) gången skärpt sina utlänningslagar, i Ungern inhöstade det främlingsfientliga och antisemitiska högerpartiet Jobbik stora framgångar i parlamentsvalet och Jobbiks milis Det nya ungerska gardet (det gamla har tidigare förbjudits, därav epitetet ”nya”) marscherar genom romska byar med smällande stövelklackar, likt gengångare av den fascistiska Pilkorsrörelsen på 1930-talet. Europas demokrater har ett gemensamt problem att hantera – den växande högerpopulismen.

Kritik mot invandringen förenar högerpopulistiska partier som Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet i Norge med partier längre ut på högerkanten, till exempel Jobbik, tyska DNP och brittiska fascistpartiet BNP, men de har också något annat gemensamt – den starka betoningen av nationalismen. Högerpopulismens måhända största betydelse ligger i att den lyckats lyfta in nationalismen, denna produkt av Europas 1800-tal, på den politiska dagordningen och göra den tilltalande för väljare på 2000-talet.

Det är lärorikt att läsa den norska journalisten Magnus E Marsdals bok Högerpoplismen dissekerad, som är ett försök att knäcka vad som i Norge benämns ”Frp-koden”. Det handlar alltså om det norska Framskrittspartiet och dess stora framgångar bland väljarna under 2000-talet. Istället för att sitta kvar bland journalistkollegerna på Theatercafeen i Oslo och skälla på Fremskrittspartiet gav sig Marsdal ut och letade rätt på partiets väljare. Han fann inga rasister och ölrusiga skinnskallar, utan mest ordinära människor med rötter i arbetarklassen som upplever maktlöshet i ett Norge där demokratin i stor utsträckning abdikerat inför marknadskrafterna. De är den norska arbetarrörelsen barnbarn som känner sig djupt svikna och osynliggjorda av ”Armanidemokraterna” i Arbeiderpartiets ledning, som bytt den traditionella klassolidariteten mot neoliberala visioner om en ny skön värld.

Högerpopulismen erbjuder ett alternativ till ”Armanidemokraterna”. Det handlar om att vrida klockan tillbaka och frammana en idealbild av samhället som det tedde sig vid mitten av seklet – när det fanns jobb och trygghet, familjen stod ohotad, brottsligheten var låg och inga invandrare ännu hade trängt över gränserna; när folk ”gjorde rätt för sig” och parasiter och snyltare klämdes åt, skolelever reste sig för lärarna och vanartiga ungdomar hamnade på uppfostringsanstalt. Därmed blir högerpopulismen en genuint reaktionär rörelse. Ytterst syftar den mot ett upprättande av etniskt och språkligt homogena nationalstater. Att några sådana aldrig existerat – annat än i enstaka undantagsfall som Island och Portugal i Europa – spelar mindre roll för retoriken.

”Etnopluralism” – ett av högerpopulisternas nya slagord – innebär att alla folk har rätt till egna länder. Men det betyder också att alla får vara så goda och hålla sig bakom sina egna gränser. Folken må icke beblanda sig med varandra.

Återställandet av homogena nationalstater innebär att ”främlingarna” måste ut från de länder där de nu råkar bo – och det gäller även andra och tredje generationens ättlingar till invandrare. Etnisk rensning blir i så fall ofrånkomlig. Det talar högerpopulisterna dock tyst om.

I en tid när politiken – även vänsterpolitik – mer tycks handla om att administrera marknadsekonomin än om att formulera visioner för framtiden, ställer sig högerpopulismen medvetet vid sidan om mittfåran och demonstrerar en nästan atavistisk tilltro till politiken som redskap för förändring till det bättre. Att det egentligen är nys visar Magnus E Marsdal i Högerpopulismen dissekerad. Fremskrittspartiets program är en motsägelsefull röra av nynationalistiska, nyliberala och korporativistiska idéer som, om de förverkligades, knappast
skulle gynna de besvikna arbetarklassväljare som nu ger partiet sina röster i protest mot nedskärningar, ökade samhällsklyftor, arbetstillfällen som försvinner till låglöneländer, EU-anpassning …

Högerpopulismen representerar inte bara främlingsfientlighet och missnöje och diverse stolliga utfall mot ministrar och andra som inte är till behag, utan också ett försök att återuppväcka den europeiska nationalismen och – med den svenske journalisten och författaren Andreas Malms ord i boken Hatet mot Islam – i förlängningen fascismens återkomst i Europa.