HBL: SDP står ostadigt på två ben

HBL, pääkirjoitus: SDP står ostadigt på två ben 17.8.2010

Socialdemokraternas rapport om invandring ger fortsättningsvis en diffus bild. Men Sannfinländarnas teser är ett helt oskrivet kapitel.

Marit af Björkesten

Beskedet att "Hagnäs dobermann", Metallförbundets tidigare informationschef Matti Putkonen, ställer sig i Sannfinländarnas led rubbar inte socialdemokraterna. SDP:s partisekreterare Mikael Jungner nöjer sig med att konstatera att den färgsprakande Putkonen är välkommen tillbaka om han så önskar.

Men bakom kulisserna kan avhoppet knappast behandlas med en axelryckning. Någon massflykt från vänstern till Sannfinländarna är knappast att vänta i Putkonens fotspår, men imageförlusten kan ändå vara betydande. Allt mer tyder på att Sannfinländarna gör allt för att inte bara locka anhängare från Centern, utan också från SDP.

Putkonens huvudbudskap är att han inte kan tåla socialdemokraternas gröna politik. Signalen är tydlig: Sannfinländarna nöjer sig inte med att gå till riksdagsval som ett ensaksparti. Förutom invandringspolitik kommer bland annat miljöfrågorna att användas som vapen i kampen om industriarbetarnas röster i april.

Frågan är om SDP och andra får skrämselhicka och väljer att tackla också den utmaningen genom att justera sin politik mot Sannfinländarnas, såsom partiet gjort i invandrarfrågan.

Under vårens och försommarens tidvis aggressiva invandrarpolitiska debatt hänvisade SDP ofta till det invandrarpolitiska program som var under arbete. Nu finns rapporten med preciserade argument och motiveringar i tryckt form.

Men de 36 sidorna lyckas inte sudda ut den dubbelhet som funnits i partiets linje sedan våren, snarare tvärtom. Intrycket är fortfarande att partiet inte riktigt vet vilket ben det ska stå på.

I rapporten Rättvis och behärskad invandringspolitik finns mycket av den traditionella socialdemokrati och internationella solidaritet som många saknade i Heinäluomas och Urpilainens omdebatterade uttalanden i våras.

Här betonas ansvaret för det humanitära, behovet av resurser för att integrera invandrare, vikten av att inte diskriminera och de positiva möjligheter som invandringen för med sig. Men när det kommer till konkreta siffror och lagar är andan en annan.

Enligt SDP är beredskapen att ta emot flyktingar en del av den internationella solidaritet som ingår i den finländska kulturen - men i samma andetag sägs det att antalet kvotflyktingar bör bibehållas på 750 per år.

Partiet konstaterar att en framtida välfärdsstat kräver arbetskraftsinvandring. Men invandrare får komma bara om det finns lediga arbetsplatser. Företagande ska uppmuntras, men samtidigt utgår man från en verklighet där varje befintlig arbetsplats i första hand fylls av en finländare, inte från att invandrare också ofta skapar jobb.

SDP lyfter förtjänstfullt fram många dilemman som hör ihop med invandring. Men undertonen är att det är invandringen som är grundproblemet. Sanningen är mer komplicerad än så.

Arbetslösheten är stor, men den försvinner inte ens om gränserna stängs. Den gråa arbetskraften inom byggbranschen är ett massivt problem - men bara så länge som det går att dumpa löner.

Rapporten ger SDP möjligheter att stå på det ben som passar bäst för tillfället och skjuta mot Samlingspartiet, Centern, De gröna eller Svenska folkpartiet enligt behov. I valkampen är det sist och slutligen tonläget och dirigenten som blir det avgörande.

Utmaningen blir sannolikt inte att leverera det mest populistiska budskapet, utan att avkräva också Sannfinländarna fakta och substans i såväl invandrings- som miljöfrågor.