HBL: Rasismi on enemmistön asia

HBL, pääkirjoitus: Mikael Kosk: Rasism är majoritetens sak 30.5.2011

Tonen i Sannfinländarnas deklaration mot rasism och diskriminering är att det inte borde finnas några minoritetsrättigheter alls.

För två år sedan var Sannfinländarna inte beredda att skriva på den deklaration mot rasism som Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin initierade. Ordförande Timo Soini uppfattade manifestet som att det var riktat mot Sannfinländarnas kandidatuppställning i EU-valet.

Efter att ha fått stark kritik för att eventuellt acceptera rasistiska tendenser i sina egna led har Sannfinländarna skrivit ihop en deklaration som de förväntar sig att andra partier ska skriva under. Det ger en bild av att partiet vill ge sig självt ett tolkningsföreträde av vad rasism och diskriminering är.

Vid första anblicken är deklarationen inte kontroversiell. Det är solklart att all svartmålning och demonisering av etniska, religiösa, kulturella, ideella, språkliga och politiska grupper ska fördömas. Diskriminering på arbetsmarknaden eller i utbildningen ska likaså beivras.

Vid närmare läsning börjar frågetecknen hopa sig. Varför kräver Sannfinländarna att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till alla våldsdåd oberoende av om offret tillhör majoriteten eller en minoritet? Ingen har ifrågasatt att alla ska följa lagen och det finns inget överseende med våld beroende på förövarens grupptillhörighet. Ett rasistiskt motiv är en försvårande omständighet, men Sannfinländarna menar att motivet ska vara ovidkommande.

Det är också klart att varje människa i första hand ska bemötas som individ och inte som representant för en grupp.

Deklarationen tonar bort indelningen i majoritet och minoriteter på så vis att man skulle tro att det inte finns några som helst strukturella utgångspunkter i samhället.

Först gäller det att vara noga med vad rasism är: Det handlar så gott som alltid om en negativ generalisering av en minoritet.

Det händer att människor som tillhör en minoritet odlar stereotypier gentemot majoriteten eller andra minoriteter. Men de kan sällan göra sin rasism strukturell på så vis att den har verklig inverkan på andra människors position i samhället. Det gör den naturligtvis inte försvarbar.

På arbetsmarknaden och i utbildningen har den positiva särbehandlingen inte entydiga effekter. I Sverige avskaffades den vid intagning till högskolan med motiveringen att det är naivt att försöka öka jämställdheten genom att sortera bort kvinnor eller män. Positiv särbehandling får inte användas på arbetsmarknaden när det handlar om underrepresenterade etniska grupper.

I USA har positiv särbehandling hjälpt att höja färgades utbildningsnivå.

All positiv särbehandling handlar inte om omvänd diskriminering. Exempelvis härrör sig svenska jurist- och läkarstudielinjer ur de svenskspråkigas rätt att bli bemötta på sitt modersmål inom rättsväsendet och vården. Intagningen handlar inte om att den svenskspråkiga minoriteten skulle förtrycka den finskspråkiga majoriteten.

I arbetslivet förekommer en viss positiv särbehandling av invandrare; bland annat vill Helsingfors stad att personalen bättre motsvarar befolkningsstrukturen. Det överskuggande problemet är att invandrare har svårt att få en fot in på arbetsmarknaden, om det inte handlar om busschaufförs- eller städjobb.

I bästa fall är Sannfinländarnas deklaration en klar signal till arbetsgivare som haft för vana att slänga luren i örat på arbetssökande som har ett exotiskt klingande namn.

Manifestet ger ett intryck av att Sannfinländarna vill avskaffa alla minoritetsrättigheter. Vill de slopa ålänningarnas särskilda rätt till sin mark och samernas rätt till land, vatten och traditionella näringar?

Minoritetsgrupper åtnjuter grundlagsskyddade rättigheter. Också handikappades, teckenspråkigas, nödställdas eller katolikers rättigheter tryggas av vissa särlösningar. Deklarationen måste bli mycket noggrannare med vad den avser.

Den underliggande samhällssynen består av ett motsatsförhållande mellan olika befolkningsgrupper, som om samhället skulle vara ett nollsummespel. Först godkände Sannfinländarnas riksdagsgrupp deklarationen men sedan viss- te många av ledamöterna inte hur den ska tolkas. Den är en ogenomtänkt motreaktion mot vad Sannfinländarna upplevt som en demonisering av dem själva.