Hbl: Kolumn: När tiggarna väljer att tiga

Hbl: Kolumn: Peter Al Fakir: När tiggarna väljer att tiga 24.6.2012

"En klassisk bild av människohandel", säger minoritetsombudsmannen. Nja, snarare en klassisk bild av hur medierna porträtterar romer. Men hur blev föreställningen av romen "klassisk"? Kanske har vi journalister haft ett finger med.

Det finns få ämnen man drar sig för att skriva om som journalist. Romerna och "den rörliga befolkningen" tillhör dem. Det spelar ingen roll om man närmar sig tematiken med silkeshandskar eller asbestvantar – man blir alltid bränd.

Däri ligger utmaningen. Vi har en skyldighet att skriva om romer trots att det kommer att osa hett. Problemen med människohandel och fattigdom är i högsta grad verkliga – frågan är bara om våra reportage är det?

Utan att hymla är det många reportrar i Finland i dag som slentrianmässigt hostar upp tendentiösa och spekulativa artiklar om romer, särskilt när det gäller brott. Men oftast vill vi journalister väl. Vi vill ta tag i problem med utsatta och utnyttjade människor.

Sakfakta i artiklarna kan mycket väl stämma. Det kan mycket väl röra sig om romska gangstrar och någon form av människohandel. Tiggarkoppar som töms genom de dyra bilarnas fönster. Människor far illa.

Men det är inte där huvudbryet ligger för journalistiken.

Det är hur vi väljer att beskriva personerna i våra texter som är det vanskliga. Om man inte beaktar aspekterna av historia, politik, etnicitet, kontext och samhällsklimat är det lätt att man bara spär på de fördomar som redan finns. Precis som det finns antisemitiska nidbilder och rasistiska uttryck om svarta, finns det stereotyper om romer. I Norden ligger de kanske för nära för att vi ens ska reagera.
Man talar om romernas sätt att klä sig, (en metod att skapa ett vi och dem). Eller att de sysslar med lurendrejeri och ljusskygga affärer. Eller att de är nedlusade med pengar men tigger ändå. Eller att de ljuger. Senaste grejen är människohandel.

Men vi hör sällan personerna i fråga tala. Varken männen i "lackskor och städade frisyrer" eller den "romska tiggarkvinnan".

Och det är här journalistiken haltar. För vad gör vi när huvudpersonerna väljer att tiga? Grundregeln är ju att alltid låta båda sidor få chansen att uttala sig. Tydligen gäller det inte för romer eller bulgarer. Det är nästan alltid någon annan som för deras talan i medierna: polisen, experter, ögonvittnen eller journalisten själv.

Romer har dåliga erfarenheter av myndigheter och journalister. Ofta har udden varit riktad mot dem. Det är inte underligt att de inte vill vara med i våra reportage trots reporterns goda intentioner.
Återstår spekulation, ofta antaganden färgade av de stereotyper som redan finns i representationsformerna av romer i medierna. Spekulationer som inte hjälper någon. Sådana finns det gott om ändå på internet.

En liknande problematik gäller forskare som studerar romerna och resandefolket. Precis som med våra texter plockas deras undersökningar ur sina sammanhang och används av främlingsfientliga och rasister i eget syfte.

Hbl:s artiklar ligger på ett antal främlingsfientliga sajter. Internettrollen har bombat kommentarfälten. Vattnet flödar på deras hatkvarnar. Andra medier har plockat upp tråden och pumpar ut samma budskap om kostymnissar med guldklockor och organiserad brottslighet. Citat plockas ut och förvrängs utan att journalisten längre har någon makt. Grundtanken och den goda viljan förbyts till ett flöde av insändare som ondgör sig över romer.

Självklart är det inte orsak nog att inte skriva om romer. Så lätt ska inte hatmånglarna få monopol på verklighetsbeskrivningen. Men vi gör bäst i att inte bara rapa upp gamla klyschor (trots att de kanske stämmer ibland), eller hemfalla åt det sensationella.

Det är lätt att starta ett nyhetsdrev eller ett korståg mot människohandel med minoritetsombudsmannen och polisen i främsta ledet, men svårare att styra konsekvenserna för de romska kvinnorna på stadens gator.

Trots att alla är överens om oskicket med människor som far illa.

Medierna är inte ensamma om tendensen att dra alla romer över en kam. Helsingfors stad har rivit deras läger, bussat dem ur stan och hotat om polisiära åtgärder. Här har det funnits en flathet från oss journalister inför övergreppen.

När socialverket går ut och hotar om att de ska omhänderta bulgariska barn som samlar pantflaskor och sover i skåpbilar, ska vi journalister bara vara megafoner för myndigheterna?

Sociala myndigheter känner mycket väl till att det är genom barnen man klämmer åt folk. Omhändertagande är en form av våldsutövning som finns där för att skydda barn så de inte far illa eller bor i otrygga förhållanden. Men det är också ett vasst vapen när man vill tukta de svaga i samhället eller ta en minoritet i örat.

Tonen påminner om forna tiders socialpolitik i de nordiska länderna.

I Norge pågick för några år sedan en utredning om de arbetsläger som upprättades under 1900-talet för omhändertagna barn ur resandefolket, förr kallade tattare. En sanningskommission har arbetat med att ge kompensation från staten till de drabbade.

Det är ironiskt ur ett finskt perspektiv att det var den norska Helsingforskommittén (Civil Rights Defenders) som drev frågorna om övergreppen mot de resande.

Samma Helsingfors som nu hotar göra om misstagen. "Vi vill få fram budskapet till de bulgariska föräldrarna att det inte hör till den finländska kulturen att lämna små barn ensamma", säger en expert på socialverket i en intervju i Hbl 16 juni.

När man hör argument om den "finländska kulturen" går det alltid en kall kår längs ryggraden. Ytterst handlar problematiken om fattigdom och inte om romsk kultur. Eller har kanske myndighetspersonerna glömt hur deras morföräldrar jobbade ensamma som vallpojkar, pigor, eller samlade koks på bangårdarna.

Men det är inte de sociala insatserna i dag som är problemet, utan bristen på dem. Vad som gäller levnadsstandard för finländska barn, gäller inte för romska pojkar och flickor. Det blir en sorts moralrelativism och man undrar exakt hur välmenande staden är i sin plötsliga omsorg om barnen. Det låter mest som förtäckta varningar; kom inte hit vi tar barnen från er.

Och vi journalister hjälper till att sprida budskapet.