Tapani Rossi: Finska flyktingbarn

Tapani Rossi: Finska flyktingbarn 8.7.2010

Det finns knappast något som är jämförbart mellan finska krigsbarn på 1940-talet och nutidens ensamkommande flykting(barn?).

Finska barn kom från ett land som var anfallet av och i krig med en mäktig granne. Ensamma flyktingbarn kommer främst från länder med interna religiösa eller etniska konflikter.

Även om riksdag och regering då inte officiellt beslutade om mottagande av finska barn, så fanns det tydliga medgivanden, eftersom det i respektive land fanns seriösa organisationer som med något slags myndighetsstatus svarade för urval, transport och mottagning. Finska barn kom till Sverige i ordnade former i gruppresor med pass och noggrann registrering tillsammans med särskilda ledsagare, som hade hand om 10-15 barn vardera under hela resan. Det var enskilda barn eller syskongrupper, men begreppet ”ensamkommande” kan inte användas beträffande de finska barnen. Vissa månader kunde det röra sig om tusentals barn. Barnen – lika många flickor som pojkar - var vanligtvis under skolåldern, få var över 14 år.

Framför allt skedde allting helt öppet och med knappast någon byråkrati. De finska föräldrarna visste var deras barn befann sig. Kontakter mellan biologiska och fosterföräldrar skapades. Inga privata intressen kunde tjäna pengar på barnförflyttningen. Vare sig finska staten eller de finska föräldrarna hade ekonomiska förutsättningar att betala barnens resor. I Sverige finansierades allt genom insamlade medel från privatpersoner, föreningar, företag mm. Svenska fosterföräldrar fick inget betalt – inte ett öre - för att ta emot ett finskt barn i sitt hem oavsett hur lång tid det blev. Barn som av någon anledning inte genast kunde komma till fosterhem hamnade på särskilt inrättade barnhem. Dessa finansierades genom frivilliga bidrag av lokalbefolkningen eller av enskilda företag, kyrkliga eller ideella organisationer. I ett senare skede utgick mindre statligt vårdbidrag till sådana hem.

Sett över tiden kom minst 70 000 finska barn till Sverige under åren 1940-1945. All vistades inte här samtidigt. Visst räddades kanske 3 000 barn till livet och flera tusen andra till ett friskare liv. Men …


När den svenska Hjälpkommittén några år efter krigsslutet summerade verksamheten kunde man konstatera att nästan 90 % av barnen hade återvänt. Det var också en grundläggande tanke att så skulle ske. Men kriget hade varat längre och livsvillkoren i Finland blivit svårare än förutsett. Parat med enorm trångboddhet och på grund upplösta familjer kunde inte alla barn återvända. Man klarade heller inte av att ta hem alla barn genast, utan hemresorna pågick i 3-4 år efter krigsslutet. Ca 7 000 barn blev kvar som adoptiv- eller fosterbarn. Men svårigheterna i Finland innebar att åtskilliga barn återvände tämligen omgående. Hjälpkommittén konstaterade också att, om man kunnat förutse alla de negativa konsekvenser som skiljandet av barnen från sina föräldrar gav upphov till, skulle man inte ha genomfört barntransporterna, utan på annat sätt försökt hjälpa familjerna i hemlandet.

Vad jag kunnat förstå om de ensamkommande ”flyktingbarnen”, är det organisationer (kriminella?) med olika mellanhänder som gör stora pengar på att genomföra resorna till Europa och Sverige. Det tycks vara betydande belopp som betalas i ”flyktinglandet” enbart för transporten. ”Flyktingbarnens” är i regel pojkar ca 16-17 år gamla eller äldre. I Sverige finns det ingen mottagarorganisation som i förväg vet när och hur många ”flyktingbarn” som kommer, eller ens varifrån de kommer. Plötsligt finns de bara på svensk mark.