HBL: Kuka uhkaa suomalaisuutta?

HBL: Vem hotar finskheten? 16.5.2011

Man kan tycka att det är härligt att vara finsk utan att drömma om ett samhälle som liknar ett sovjetiskt fångläger. Pia Ingström har invändningar mot Timo Hännikäinens nationalistiska argumentation.

ESSÄER
Timo Hännikäinen
Ihmisen viheliäisyydestä ja muita esseitä

Savukeidas 2011

För ett år sedan skulle jag ha läst Timo Hännikäinens essäer med andra ögon. Road av provokationen, ibland motvilligt instämmande, ibland besvärad. I dag ser texten ut som en skiss till Sannfinländarnas kulturprogram och den nya finskhetsideologin: klibbig av ultranationalistisk demagogi. Vi behöver inte tro på den. Är inte mannen ett slags hemvävd finsk retrogardist, kunde jag ha tänkt, när han rasar mot dekonstruktion och den vänstertonade kulturradikalism? För Hännikäinen är dessa styggelser liktydiga med kulturvandalism. Den skånska poeten Clemens Altgård formulerade retrogardismens program bland annat så här redan 1995: ”Ret­rogardismen [...] strävar efter återupprättande av förlorade sammanhang och återupplivandet av förbrukade språksystem.”

Men nej, retrogardisternas manifest handlade om form, om historiefilosofi och tidsuppfattning. Hännikäinens retoriska flirt med nationalromantiska symboler och arketyper, hans dramatisering av konflikten mellan föregivet rationell nationalistisk främlingsfientlighet och dito korkat multikulti-daltande, glidningen från polemik till föregivet knäsatta ”sanningar” om människans naturgivna främlingsfientlighet – allt har i dagens Finland ett politiskt ansikte och namn.

Sannfinländarnas valframgång, och den växande insikten om vilka värderingar partiets hårda fraktion (Suomen Sisu-medlemmarna med Jussi Halla-aho i spetsen) står för, förvandlar leken till allvar också utanför Hännikäinens intellektuella sandlåda. Om det nu någonsin var så att han lekte? I artikelantologin Mitä Jussi Halla-aho tarkoittaa (red. Ville Hytönen, 2010) uppger sig Hänni­käinen vara islamofob och anhängare av Halla-aho.

Sibelius och rödmylla

I den nya boken Ihmisen viheliäisyydestä utvecklar Hännikäinen sina tankegångar om finskhet, människans nedrighet, nazismens estetik (som han vill njuta av befriad från ledsam historisk barlast) med mera. Här finns också en text om vad som hände efter att han för två år sedan gav det ofrivilliga celibatet ett ansikte i essän Ilman: Han fick ligga både gratis och mot betalning, bland annat med en snäll latinamerikansk prostituerad som lagade mat åt honom och gav ett expertutlåtande om finska män (”They are very sweet”).

Han är inte dum och han skriver inte dåligt. Visst har essän ”Impivaaralaisuuden kunnianpalautus” (Impivaaramentaliteten till heders) en fläkt av Kaurismäki-skönhet: ”... när jag ser ut genom den helsingforsiska förortskrogens fönster på slaskregnet som faller över asfalten och grillkioskens tak medan jag gnolar på toner av Sibelius, eller när jag rödmyllar väggen på min strandstuga i Padasjoki, känner jag att jag är absolut och fundamentalt finsk.”

Det där om ”absolut och fundamentalt” är dessvärre ren Blut und Boden-mystik. Redan till exempel en tvåspråkig finlandssvensk som jag besitter förutom Impivaara-moduset minst ett annat, som öppnas genom svenska språket. Mitt bokstavliga modersmål är finskan, och jag kan instämma i Hännikäinens jubel över att ha direkt tillträde till den finska litteraturen. Men mitt fadersmål är svenskan, mitt tillträde till de skandinaviska språken tillika fritt, min innersta identitet dubbel, och – anatema! – genom dubbelheten för alltid medvetengjord om mångfaldens möjlighet. Stadd i trög förvandling, seg men föränderlig. Jag är ett levande bevis på hur lätt det ”absoluta och fundamentala” kompliceras, multipliceras och blir organisk förändring.

Och jag är dessbättre inte ensam om det. Också de som växer upp med ett språk/modus förvärvar oftast genom livet flera. Hur skulle det samhälle se ut där den enskilda individen var helt skyddad för frestelsen/tvånget att identifiera sig på nytt genom livsval som utbildning, migration, kärlek, föräldraskap, eller ofrivilliga omständigheter som förluster, sjukdomar, slump? (Också Hännikäinen vet nog svaret, det ser ni snart.)

Vad ”de flesta” vill

I Hännikäinens värld är det emellertid så här enkelt:

”De flesta människor vill leva i en omgivning där majoriteten har samma modersmål, samma melaninhalt i huden, samma historia och sedvänjor som de själva. Orsaken är den banala men innerliga längtan efter det som är bekant och tryggt, en känsla som för de flesta är starkare än längtan efter det exotiska och det omväxlande. En äkta kosmopolit är en raritet, och ännu färre är de som med vett och vilja vill tillhöra en minoritet i sitt hemland.”

Det låter som sunt förnuft – men det är inte hela sanningen. Evolutionsbiologiskt och historiskt sett har människan, vid sidan av tribalistisk inåtvändhet, tidigt odlat dess motsatser. Nyfikenhet och experimentlusta, liksom altruism och förmågan att kopiera och tillämpa fiffiga idéer man sett hos grannen, är på samma sätt arttypiska mänskliga drag. De är också viktiga faktorer bakom människans framgångsrika anpassning till alla möjliga olika omständigheter och klimat.

Att vi som art präglas av en dynamik mellan motstridiga tendenser under ständig social påverkan, snarare än av entydiga ”naturliga” – givna, fundamentala – preferenser, bäddar naturligtvis för en helt annorlunda och mycket mera besvärlig argumentation. Dessutom ägnar vi oss hela tiden, med stor framgång, åt allehanda ”onaturliga” verksamheter, på socialt och kulturellt konstruerade villkor. Människan är ett lärande djur med hög abstraktionsförmåga, så ”det naturliga” är ett argument av tvivelaktigt värde.

Gulag är svaret

Men Hännikäinen är inte ute efter att problematisera, han vill propagera och piska upp kampanda mot en bestämd fiende, så han resonerar så här – detta alltså direkt efter det förra citatet:

”I ett av sina verk, Gulagarkipelagen om jag minns rätt, berättar Alexander Solzjenitsyn om hur han under sin tid i fängelset förlorade tron på internationalismen. Där bildade ryssar, ukrainare, grusier, uzbeker och otaliga andra gäng enligt sin etniska tillhörighet. Trygghet är att vistas med sina gelikar.”

Realistiskt enligt Hännikäinen är således att leva som om man levde i ett sovjetiskt fångläger. (Det trygga en-identitets-samhället, alltså.)

Det här strider på ett underligt sätt emot Hännikäinens beundran för nationalstaten: ”Jag älskar den föreställda gemenskapen Finland. Jag känner tacksamhet för den lilla krets av filosofer och poeter, som uppfann finskheten och genom folkupplysning ’tvångsmatade’ den åt andra. [...] Nationalismen är en av de finaste uppfinningarna i mänsklighetens råa och kaotiska historia, och har absolut åstadkommit mera gott än ont.”

Hännikäinen är alltså, liksom nationalismteoretikern Benedict Anderson – vars begrepp ”föreställd gemenskap” han här lånar – å ena sidan öppen för nationalstatens utopiska möjligheter. Samtidigt låser han sig nostalgiskt vid nationella symboler och arketyper av just det slag som Sannfinländarna nu stadfäst i sitt beramade kulturprogram (Sju bröder och Kalevala), och vid ekvationen Gulag=sanningen-om-människan ovan, som knappast är kompatibel med den idealism som (bland andra motiv) besjälade nationens fäder.

Är det ”råfinska” hotat?

Hännikäinens hyllningar till det finska språket och den finska matkulturen är vackra, men det är inte hatet och föraktet som han uttrycker mot sin stora satan, multikulturalismen. ”Finland måste upphöra med den nedkörning av den egna kulturen och den egna traditionen som begås i multikulturalismens namn.” Han söker upprättelse åt den ”inofficiella och råa” finskhet som han påstår att förtrycks av den ”officiella och kultiverade”.

Mot den övertygelsen är det säkert lönlöst att försöka påpeka att den finska litteraturen tvärtom i jämförelse med till exempel den svenska eller anglosaxiska ter sig väldigt starkt nationellt och folkligt traditionsförankrad, och att många finska författare odlar sitt underbara finska språk med en sådan kreativ suveränitet att de faktiskt blir näst intill oöversättliga. Det här är min slutsats efter decennier av massiv läsning på tre språk, arbete i nationella litterära juryer och Nordiska rådets bedömningskommitté, och jag inbillar mig inte ett ögonblick att sådan futtig empiri skulle övertyga en tänkare av Hännikäinens kaliber om någonting.

Inte lär det heller hjälpa med exempel på hur toleransen för ”inofficiellt och rått” språkbruk när man talar om minoriteter, invandrare eller kvinnor hos oss är skyhögt större än till exempel i Sverige. Inte bara i massmedierna utan numera också i riksdagen.

I Hännikäinens värld är den dyrbara Impivaara-finskheten utrotningshotad för att han påstår att den är det. Inte ens han är så vettlös att han skulle skylla det direkt på vår internationellt sett minimala invandring. Nidingarna i hans värld är ”tiedostajat” (de medvetna): intellektuella, journalister, feminister, (röd-)gröna, ”allehanda tolerans- och multikulturexperter”. Folk som enligt Hännikäinen i blåögd enfald drömmer om ett samhälle där ”somalisk klanetik, familjeheder à la Kosovo och den västliga rättsstaten på något sätt samsas under samma tak”, och som tror gott om alla människor.

Verklighetens mangel

Också i de abstrakta och bekväma tankesfärer där Hännikäinen vistas kan anekdotisk evidens plötsligt tillskrivas överraskande stor beviskraft. Här en härlig bild av hur fjällen faller från multikultifånens ögon efter ett varv i ”verklighetens mangel”:

”En av mina bekanta, en lärare som tidigare förhållit sig neutralt till invandrarfrågor, började efter att ha/on fått jobb på ett högstadium i östra Helsingfors rösta på Jussi Halla-aho, men människor som redan stadfäst sin världsbild håller fast vid sina teorier oberoende av hur många gånger de dras genom verklighetens mangel.”

Med lite mera empiriskt manglande kan man röra till också den här bilden. Ett högstadium i Östra Helsingfors är en garanterat krävande arbetsplats. Men tänk om det beror på den utarmning av den finska grundskolan som med osthyveln som emblem sattes i gång under den föregående recessionen på 90-talet? Dess härjningar reparerades aldrig ordentligt förrän det blev dags för nya inbesparingar, som gärna kallas effektiveringar. Eller kanske den beror på familjernas hårdnade ekonomiska villkor, på att folk delats upp i dem som måste arbeta för mycket och dem som inte får arbeta alls? Det är alltså inte invandringskritiskhet som behövs, utan ett utbildnings- och familjepolitiskt perspektiv som går längre tillbaka än några år.

Och hur passar det här ihop med det resultat som pedagogikprofessor Joel Kiviraumas arbetsgrupp nyligen kom fram till: att flickor med invandrarbakgrund trivs bäst i grundskolan (delvis tack vare föräldrarnas positiva attityd till skolgång), och finska pojkar sämst? Skolan har problem, men är det faktiskt invandrarna som är det?

Av samma skäl är det bra att minnas att många av de problemförorter som i finskt perspektiv ter sig invandrartäta betraktades som problemförorter – med arbetslöshet, synligt missbruk, våld – redan på 60-talet då jag växte upp i en av dem, långt innan invandrarna kom.

Pia Ingström