HBL: Tiedotusvälineillä on värittynyt näkökulma maahanmuuttajiin

HBL: Medierna har färgat synen på invandrare 9.5.2011

Det är medierna som bidragit till att etablera uppfattningen om att utländskfödda ska göra rätt för sig för att räknas som en del av samhället. Det framgår i Camilla Haavistos färska doktorsavhandling.

Det är inget litet jobb bakom blivande politices doktor Camilla Haavistos avhandling, Conditionally one of ”Us”. Genom analys av 1 782 tidningsartiklar från 1999–2007 och 33 gruppintervjuer har hon kommit fram till hur medierna förstärkt föreställningen att man måste göra rätt för sig för att legitimera sin plats i samhället.

– I gruppintervjuerna talar ingen om humanitära behov, mänskliga rättigheter eller att de kom för att de flytt krig och oro i sina hemländer. I stället lyfter man hela tiden fram att man nog gör rätt för sig i välfärdssamhället, jobbar och betalar skatt. Min tolkning är att det är de krav som ställs och de kraven bidrar medierna till att framföra.

Så kan en tidning, i det här fallet Vasabladet, exempelvis föra fram en behjärtansvärd historia om en flyktingfamilj som håller på att utvisas och trots att kroken är humanitär så lyfter redan rubriken fram hur familjen arbetar, betalar skatt och inte kostar samhället någonting – som om det vore bevekelsegrunder för att de ska få stanna.

– I medierna finns en kategorisering av vem som är nyttig och vem som inte är det.

Välfärdsstatens problem

Det som saknas är en analys av nedmonteringen av välfärdsstaten och de färre välfärdstjänsterna som allt fler tävlar om. Och det är i den konkurrensen delvis Sannfinländare men också andra som vill kalla sig invandrarkritiker i främlingsfientliga tecken fått egga upp sig mot migranter som tar av det lilla som finns.

– Det blir ”de” mot ”oss” trots att den konstruktionen är helt fel. De är ju redan en del av oss.

Medierna kritiserar hon dels för att mycket av rapporteringen på nyhetsplats görs ur myndighetsperspektiv. Dels tycker hon att exempelvis Sannfinländarnas retorik inför kommunalvalet 2008 fick gå igenom alltför lättvindigt. Att debattklimatet snart efter det hetsats upp rejält förvånar henne inte i sig. Att det gått så snabbt förvånar däremot lite.

– Tonen i vad som får sägas och hurdant språk som används har ändrats mycket efter det att jag granskade tidningsartiklarna. Det har blivit legitimt att säga ganska hårda saker och medierna bidrar till att etablera ett språkbruk som man kanske borde reflektera lite mer kring.

På samma sätt generaliseras det vilt och alldeles särskilt utsatta har människor med somaliskt ursprung varit alltsedan 1990-talet.

– I gruppintervjuerna var de somaliskfödda deltagarna verkligt olyckliga över hur medierna ständigt lyckas skriva om kriminella somalier på ett sätt som stämplar dem alla, trots att den kriminella kärnan enligt dem består av ett tjugotal personer.

Sedan riksdagsvalet noterar hon också att det är lätt att kollektivt skratta åt sådana utspel som exempelvis riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen gjorde då han talade om ”negergubbar” och härmade bönerop från moskéer. Men farligare än Hakkarainen är utspel som inte slår så över så grovt men som ändå påverkar opinionen.

– Det är värre när medier utan reflektion bidrar till att etablera uttryck som asylshopping, illegal invandring och motsvarande begrepp som ofta är tagna direkt från myndighetsrapporter. Bara för att en myndighet använder ett ord behöver inte journalister bidra till att göra det till ett vedertaget begrepp.

Förenklad rapportering

Haavisto hoppas på att mediehusen skulle ägna mer fördjupning och eftertanke åt att bredda källorna och lära sig att verkligheten är mer komplex än vad rapportering gör gällande.

– Ta ordet invandrare till exempel. Det har blivit synonymt med asylsökande från icke-europeiskt land trots att det betyder någonting helt annat. Journalistutbildningen borde också lära ut hur mångkulturfrågor ska hanteras, för det krävs kunskap att kunna rapportera kritiskt om allt som sägs. Dessutom borde mediehusen engagera folk med etnisk bakgrund i betydligt höge grad än nu.

Jeanette Björkqvist