Yle: Kolumn: Anna Forth: Att tala om våld och våld

Yle: Kolumn: Anna Forth: Att tala om våld och våld 26.4.2012

För tio år sen avrättades Fadime Sahindal med två skott i huvudet av sin pappa som ansåg att hon dragit vanära över familjen. Hedersmordet på Fadime fick mycket uppmärksamhet också i
Finland, men efter det har man varit noga med att påpeka att sånt inte händer här.

Det är sant att inga hedersmord har begåtts i Finland (så vitt vi vet), men att i och med det avskriva hedersvåld som något som drabbar andra men inte oss är naivt.

Vi vet att det är verklighet också här, det vittnar både barnskyddsorganisationer och människorättsorganisationer om, samma sak säger många poliser och sjuksköterskor som jobbar ute på fältet. Myndigheterna däremot tar avstånd från det och hänvisar gärna till de program som finns för att motarbeta familjevåld. Men det räcker inte. Man kan inte automatiskt sätta likhetstecken mellan hedersvåld och familjevåld.

”Vi finländare dödar och misshandlar våra kvinnor också” sägs det lätt för att lägga locket på diskussionen.
Men förklarar vi hedersrelaterat våld med en allmän patriarkal maktstruktur blir det mycket svårt att upptäcka och hjälpa offren, och för att kunna göra det måste man förstå vad som ligger bakom våldet. Hedersvåld är våld som begås i hederns namn, vilket sällan är fallet i andra familjevåldssituationer. Manligt våld mot kvinnor döms och föraktas i allmänhet i Finland, men där hedersideologin råder accepterar omgivningen det då hedern är återupprättad. Så det är skillnad. Att Finland redan toppar all familjevåldsstatistik är ingen ursäkt för att slippa ta itu med ett slags våld som är nytt för oss. Snarare borde alla varningsklockor ringa.

Men det här med integration, tolerans och hederskultur är ingen enkel balansgång. Många är snabba att hävda att begrepp som hedersvåld är rasistiska och stämplar folk med invandrarbakgrund. Zarmina som kommer från Afghanistan har många gånger förundrats över att det är okej att hon som invandrarkvinna talar om hedersvåld, men om någon av hennes finskfödda vänner gör det rynkar folk på näsan. Påföljden är att de undviker ämnet helt.

Men borde inte hänsyn gå före önskan att vara politiskt korrekt då det kommer till så grova handlingar som våld? Vem vinner på att vi tiger om det? Inte offren i alla fall. För det handlar inte om ras, kultur eller religion. Det handlar om konkreta handlingar som begås mot människor som bor i Finland, handlingar som strider mot vår rättsuppfattning.

Problemen med så kallad hederskultur får absolut inte användas som slagträ för att skuldbelägga människor från någon viss kulturkrets, men det går inte heller att blunda för problemet bara för att det är obekvämt att tala om det. Eller måste det gå som det brukar, att moralpaniken utbryter först efter att något fruktansvärt har skett?