Hbl: Öppet villebråd för ökad intolerans

Hbl: Öppet villebråd för ökad intolerans 22.9.2013

På 90-talet handlade rasismen om konkreta händelser. Som då de små invandrarpojkarna i Gårdsbacka på vägen hem från fotbollsplanen blev misshandlade av skinnskallar. I dag är rasismen mer abstrakt, men mer närvarande. Som då den numera vuxne fotbollspojken blir anklagad i metron för att vara terrorist och bidragsfifflare.

Det har hänt så långsamt att det är svårt att säga när den offentliga ils­kan blev en rättighet för envar. Den bara växte, gradvis, och har nu utmynnat i en irrationell vrede som riktas mot okända medmänniskor och som kan slängas i ditt ansikte när som helst, var som helst, av vem som helst.

– Jag var på väg hem med metron efter en arbetsdag. I min famn höll jag min väska. En alldeles vanlig gammal dam frågar mig om jag sitter där med en bomb i famnen. Någon annan svär och skriker att jag, ”satans kille”, ska sticka hem till Somalia, att jag är här för att utnyttja det finska socialsystemet. Det händer hela tiden och du kan inte förutse i vilka situationer angreppen kommer, säger Ahmed Hassan.

Själv har han knappt någon förankring till föräldrarnas hemland Somalia. Han minns dagen då det förödande och utdragna kriget bröt ut. Han minns resan en sju–åtta år gammal pojke gjorde till ett kallt nittiotals-Finland. Men den övervägande delen av livserfarenheterna, kunskapen och minnena är fast förankrade i hemstaden Helsingfors i hemlandet Finland. Det är här han vuxit upp, här han gått i svensk skola, här han skapat hela sitt sociala sammanhang.

Detsamma gäller Maryan Abdulkarim, med den skillnaden att hon har gått i finsk skola i hemstaden Tammerfors. Och det tål kanske att understrykas: de här två unga finländarna pratar svenska och finska flytande, de är starka produkter av ett finländskt skolsystem och ett mångkulturellt samhälle, de har ett annat modersmål men använder lika lätt landets officiella språk och de strör in samma svordomar som vem som helst när ämnet känns riktigt frustrerande.

Ändå vill så många ställa dem utan­för. Ifrågasätta dem. Angripa. Utvisa dem till ett land som inte är deras. Anklaga dem för någon annans tillkortakommanden. Tvinga dem att bära ansvar för anklagelser som inte har någon beröring med deras personliga liv, liv som ingen av dem som ger sig på dem ens har någon insyn i. Belasta dem för en politik och beslut som majoritetsbefolkningens representanter fört och fattat.

De direkta angreppen sker om inte varje dag, så varje vecka. Angriparna är berusade, galna, arga, vanliga, gamla, unga. De ger sig på Ahmed, Maryan och väldigt många fler finländare med annan hudfärg och de gör det mitt på dagen, sent på kvällen, tidigt på morgonen.

De gör det också fast det finns barn närvarande. Så där som när Maryan Abdulkarim, med två små barn i sällskap, blev verbalt angripen av en till synes ganska vanlig, äldre person.

– Somalier luktar illa, vi är kriminella, han ska dra bort sjalen från mitt huvud och väldigt mycket fler otroligt fula ord. Jag bad honom vänligt lugna ner sig, att ta hänsyn till att det finns två små barn i mitt sällskap som inte ska behöva lyssna på det här. Då spottade han på oss. Efter händelsen tog jag barnen med mig till polisstationen i Östra centrum för att lära dem att det här inte är okej och att ingen får bete sig så mot andra. Polisens svar var att det förekommer så många likadana angrepp att det inte är värt att polisanmäla saken om jag inte kan uppge mannens identitet. Jag gjorde en anmälan ändå, för att lära barnen att den som angrep oss gjorde fel. Mitt enda krav var att mannen, som förstås aldrig åkte fast, skulle be om ursäkt.

I vanliga fall stänger Maryan Abdulkarim ute de här påhoppen, låter bli att reagera. Skillnaden just den här gången var att hon hade barnen med sig, och där drar hon gränsen.

För åren har gjort henne mer hårdhudad, man kan och orkar helt enkelt inte reagera varje gång.

– De som skriker försöker få mig att må dåligt men jag vill inte låta dem ta energi av mig. Jag vet att det är fel att folk med invandrarbakgrund lär sig ta emot, men jag har tidtabeller att följa, ett jobb att gå till och ett liv att leva. Jag kan inte reagera varje gång. Det värsta är inte heller de verbala angreppen på gatan eller i metron. Då kan jag skrika tillbaka, och ibland rentav få tyst på dem. Det värsta är den strukturella rasism som finns inbyggd i systemet där man genom lagstiftning och regler skapar ett samhälle som delar upp folk i olika grupper – vi och dem. Det i sin tur färgar av sig på allting, på hur allmänheten slutligen rentav kan lyckas avhumanisera dem som hör till ”de andra”.

På nätforumet Hommaforum gav också en av de många aktiva skribenterna en gång uttryck för hur den här uppdelningen i sin mest brutala tolkning kan se ut. Han skrev att ett svart barn som far illa eller gråter inte väcker några som helst känslor hos honom. Inga känslor alls.

Få av dem som tar sig rätten att verbalt angripa människor som Ahmed Hassan och Maryan Abdulkarim skulle väl kalla sig rasister. Några fler skulle säkert, rentav gärna, axla det relativt nyetablerade trendiga begreppet invandringskritiker.

– De är i verkligheten inte alls kritiska, de är rasistiska. Det här begreppet är ett filter som de använder för att häva ur sig vad som helst. Invandringskritikern James Hirvisaari (Sannf) har jämfört svarta människor med apor. Riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf) är ordförande för Suomen Sisu som är en invandringskritisk organisation vars värderingar är direkt lånade ur Adolf Hitlers proklamationer. Jussi Halla-aho (Sannf) är en invandringskritiker i en klass för sig med en dom för brott mot trosfrid och en annan för hets mot folkgrupp. De har inte kommit med ett enda konstruktivt förslag gällande invandring utan endast med rasistiska och verkligt motbjudande uttalanden, säger Abdulkarim.

Exemplen råkar vara ur Sannfinländarnas led men Maryan Abdulkarim säger att de etablerade partierna inte heller ska slå sig för bröstet.

– Wille Rydman (tidigare ordförande för Samlingpartiets unga) förde en väldigt obehaglig kampanj. Nu vill samma partis unga med Susanna Koski i spetsen slopa flyktingkvoten och paragrafen om hets mot folkgrupp. Jutta Urpilainen (SDP) har sagt att folk ska ta seden dit de kommer. Bortförklaringarna hon kom med senare gjorde bara saken värre. Alla dessa utspel får enorm genomslagskraft i medierna och offentligheten. Få ifrågasätter innehållet och sällan frågar man dem som utspelen berör om deras syn på saken.

Ahmed Hassan, som också varit ordförande för SFP:s ungdomsorganisation SU i Helsingfors, håller med. I politiken mötte han dem som motsätter sig honom och andra med invandrarbakgrund.

– De här invandringskritikerna har en hotbild: Jamal eller Muhammed är farliga för Finlands framtid. De vill inte öppna kommunikationen med mig, vill inte skapa förståelsen. Jag talar till dem på deras modersmål, jag förstår deras kultur för jag är uppvuxen här. Ändå vill de inte förstå mig för att jag härstammar från Somalia, är svart och muslim. Jag får inte heller vara med och föra deras debatt i de nationella nyhetsmedierna. De har skapat ett utanförskap för mig, många vanliga finländare har tagit deras tankar till sig och det syns och hörs i mitt vardagsliv hela tiden.

Och det är just så det är, säger Karin Creutz som forskar i rasism och etnicitet vid enheten Ceren vid Helsingfors universitet. Hon bekräftar att det skett en markant attitydförändring i Finland de senaste fem sex åren. Tonen i insändarspalterna började förändras under 2000-­talet men den mest drastiska förändringen startade efter kommunalvalet 2008 då de så kallade invandringskritikerna utvecklades till politiska grupperingar och genom att Sannfinländarnas framgångar fick bred genomslagskraft.

– Helheten beror ändå inte på dem, den var ett symtom på en allmäneuropeisk utveckling där populistiska strömningar funnits redan länge. Jag minns fortfarande hur man förfasade sig över Jörg Haiders framgångar i Österrike i slutet av 90-­talet och undrade hur det var möjligt att prata som han gjorde om invandrare. 2008 hörde man samma visa i Finland och sedan dess har tröskeln för vad som kan sägas högt ytterligare sänkts. Retoriken smög sig in, andra partier vågade inte klart ta avstånd och i det skede man började reagera på att det gått överstyr så hade debattklimatet redan förändrats och etablerats i samhället, säger Karin Creutz.

Populisterna använde sig av argument som var lätta att anamma och ta till sig, så där som att ”de kommer och tar våra jobb och pengar” som är en grundläggande trygghetsfaktorer i de flesta människors liv. I en retorik där kurvorna drogs spikraka byggde man sedan sina politiska syften som kretsar kring en skärpt invandringslagstiftning.

Man öppnade en diskussion baserad på stereotyper om både humanitär invandring och invandrare som redan finns i landet. Man etablerade en idé om att den som vill stanna i eller komma till Finland helt måste avstå från det egna och assimilera sig med majoriteten.

Man kallade sig invandringskritiker och fick genomslag för begreppet i medierna. Och på den andra sidan placerade man dels de som titulerades blomsterhattstanter, dels de som i flera sammanhang omnämnts med attribut som svartskallar, arabjävlar, parasiter, bidragsfifflare och motsvarande termer.

Själva problematiken är inte ny. Rasism på grund av hudfärg eller kultur har funnits länge, och i Finland har hatet under historiens gång riktat sig mot både romer, tatarer, judar och andra minoriteter. Likaså har kulturrasism med islam som hotbild en väletablerad och lång historia som går tillbaka till 700-talet.

– När populisterna slog igenom red de på fördomar som redan fanns. De värmde upp kolonialistiska berättelser om hur folk med annan hudfärg är latare, hur de kommer för att leva på välfärden och hemskt många andra berättelser som är lätta att ta till sig då det finns en grogrund för attitydproblem. Det är svårt att se vilka argument som bitit på vem, men jag är kritisk till påståendet om att rasismen beror på ökad invandring. På många orter där vissa grupperingar livligt odlar sina hotbilder finns inte en enda invandrare, säger Creutz.

Tonen i diskussionen hamnade hur som helst rejält på fel spår och det har man också noterat i den forskningsgrupp vid Tammerfors universitet som i november publicerar en omfattande rapport om hur nät­hatet kringskurit yttrandefriheten.

När medier i både Sverige och Finland började reagera på den hätska tonen i debatten och införde begränsning och moderering i diskussionerna flyttade de mest seriösa kritikerna till andra forum med slapphäntare kontroll. Där finns de än i dag, omgivna av en hel del problem.

Ett är aggressiva angrepp mot dem som försöker ställa generaliseringarna i proportion till verkligheten. Ett annat är att diskussionstonen är hatisk utan att enskilda inlägg för den skull kan klassas som entydigt lagvidriga.

Men, påpekar Creutz, även om det just nu är inflammerat så handlar allting ändå om en nödvändig samhällelig inlärningsprocess som, om utvecklingen är positiv, utmynnar i en normalisering.

Om det går så kan människor som Ahmed Hassan och Maryan Abdulkarim i bästa fall någon dag få leva i fred som vem som helst. Det får de inte i dag. Den debatt som för majoriteten säkerligen är ganska abstrakt är för dem och väldigt många andra väldigt konkret och närvarande i vardagen.

Så som då Maryan Abdulkarims vän får vända i dörren när hen ska gå på en bostadsvisning.

– Vi tar inga betalningsförbindelser från socialen, sa mäklaren. Min vän arbetar och har aldrig utnyttjat socialen men för att hen inte var infödd fanns det ett automatiskt antagande om att hen är bidragsfifflare.

Eller så som då andra regler gäller för den som ser annorlunda ut.

– Jag fick nyligen en liten penningförsändelse av ett bolag som jag betalat för mycket till och som skulle kvitteras ut på banken. Kassörskan bad om ett id-kort och jag gav mitt körkort till henne.

Det dög inte utan hon bad om mitt pass. Jag förklarade lugnt att jag är finländsk medborgare, att hon väl hör att jag talar flytande finska och att det är mina egna pengar jag ska ta ut. Det dög fortfarande inte utan jag var tvungen att tillåta en bankkassörska att gå in i ett myndighetsregister för att kontrollera att jag har medborgarskap. Det är sådana här små saker, som byggts in i samhällsstrukturerna, som är det grundläggande problemet. Hur man genom lagar och system kuvar folk av annat ursprung, asylsökande allra mest, för att man helt enkelt inte vill ha ”de andra” hit.

Eller som då Ahmed Hassan och hans familj inte kan röra sig på stan utan att känna en ständig osäkerhet över när de återigen ska möta någon som tycker sig ha rätt att delge dem sina sanningar om lögnaktiga, våldsamma och fifflande islamistjihadister.

– Jag kämpar fyra gånger mer än en vanlig finländare för att få vara med. Ändå får jag höra negativa saker. Inte av alla, det finns otroligt fina och kloka människor också. Men av många. Vi vill ju inte ha mer än någon annan. Det räcker med vanliga mänskliga rättigheter, att få leva i lugn och ro. Min tröst är att jag vet att vi är en del av världen. De här invandringskritikerna tror att de bara existerar här men deras ord ekar långa vägar och påverkar omvärldens bild av Finland. Därför väntar jag också på den dag våra internationella företagsledare ställer sig upp, säger stopp och styr in diskussionsklimatet på rätt spår eftersom politikerna uppenbarligen inte vågar göra det.