Svenska Yle: Kvotflyktingar – börda eller tillgång?

Svenska Yle: Kvotflyktingar – börda eller tillgång? 30.8.2013
De väntar på ett tryggt hem i Finland – möt tre flyktingfamiljer
Så tar din kommun emot kvotflyktingar – se kartan
Raseborg som nytt hem – nu och då
Kvotflyktingar väljer ofta att stanna i Västnyland
Inga kvotflyktingar till Kyrkslätt
"Bittert med Kyrkslätt som inte tar emot flyende"
Motionen om kvotflyktingar i Pargas fortfarande i skrivbordslådan
Sibbo förbereder sig för att ta emot flyktingar
"Ersättningarna för kvotflyktingar släpar efter"
Janina Svaetichin: ”De mest lämpade får komma till Finland”
Egentliga Finland tar knappt emot några kvotflyktingar

Kurden Kawa Bakiomar, 35, kom till Ekenäs som kvotflykting för tjugo år sedan tillsammans med sina föräldrar och nio syskon efter många år på flykt.

De hade lämnat ett kaotiskt Kurdistan i norra Irak och flytt först till Iran och sedan till Turkiet där de levde på flyktingläger i fyra år.

– Det var ett mycket svårt liv där, berättar Kawa, jag kan inte glömma det utan ser fortfarande framför mina ögon hur folk dödas och armén och polisen kommer.

Svårt att fylla kvoten

Kawa Bakiomar hör till de kvotflyktingar som Finland genom internationella avtal har förbundit sig att ta emot från UNHCR:s flyktingläger varje år. Riksdagen har slagit fast att den årliga kvoten är 750 flyktingar. Trots det väntar fortfarande några hundra flyktingar från fjolårskvoten på att få en plats i våra kommuner.

– Det är frivilligt för kommunerna att ta emot kvotflyktingar och då kan det bli antingen en ekonomisk eller politisk fråga för varje enskild kommun, säger specialplanerare Minna Kuivalainen på Nylands NTM-central.

Till exempel av de 165 kongolesiska kvotflyktingar från år 2012 sitter fortfarande 115 på ett flyktingläger och väntar på en kommunplats. Kuivalainen tror att den enda lösningen på problemet är att införa tvång.

– Det kommer inte att ske någon förändring innan vi på något sätt börjar ålägga kommunerna att ta emot kvotflyktingar och där krävs en lagändring.

Jakobstadsnejden visar vägen

Men det finns kommuner där det har gått utan tvång. I Jakobstad, Nykarleby, Pedersöre, Larsmo och Kronoby ser man flyktingar som en tillgång i framtiden och där har man gemensamt beslutat att ta emot 50 kvotflyktingar årligen.

Nästa år landar 50 sudanesiska kvotflyktingar i Mellersta Österbotten där de fördelas jämnt, 10 per kommun. Flyktingarbetare Ann-Britt Kronqvist flaggar för samarbete över kommungränserna:

– Det är bra att man samarbetar för enskilda små kommuner kan inte bygga upp personalstyrkan och det kunnande som man behöver med flyktingar. Dessutom är det bevisligen så att invandring påverkar näringslivet i en positiv riktning, säger Kronqvist.

Viktigt med utbildning

I Jakobstad startar man i höst upp en så kallad språkskola för de unga flyktingarna där de genom språkstudier och teorilektioner får all den kunskap de kommer att behöva för vidare studier till exempel i gymnasium.

En sådan utbildning hade Kawa Bakiomar varit väldigt tacksam för när han kom till Finland för 20 år sedan. På grund av krig och flyktingliv hade han missat hela grundskolan och eftersom han redan var 16 år när han kom till Finland föll han utanför systemet.

Han hoppas att man i Finland tänker på det liv som flyktingarna har framför sig.

– De måste tänka hurdant liv de ska leva här. Om de bara är hemma utan arbete, går lite kurser, bara sitter och funderar, blir de deprimerade till slut, säger Bakiomar.

--------

De väntar på ett tryggt hem i Finland – möt tre flyktingfamiljer

Familjerna har levt i åratal på flykt från våld, förföljelser och tvångsgifte. Läs om tre barnfamiljer som står i kö med andra kvotflyktingar för ett tryggt hem i Finland.

Några gånger om året reser en delegation finländska tjänstemän utomlands för att intervjua flyktingar. I fjol gick resorna till Turkiet, Iran, Thailand och Rwanda dit många flytt från förföljelser och oroshärdar i regionen.

Efter en omfattande gallring tilldelas de flyktingar vars läge är speciellt akut en finländsk kvotflyktingplats. Men livet som flykting är inte över i ett trollslag. Till Finland kan de utvalda kvotflyktingarna flytta först då en kommun meddelar att den har ett hem att erbjuda. Kolla läget i din egen kommun. Väntan kan i värsta fall räcka i över ett år, eftersom kommunplatserna inte räcker till alla.

De följande tre familjerna har valts ur Finlands flyktingkvoter för de två senaste åren. De väntar på grönt ljus från någon av Finlands 320 kommuner, i samma kö som närmare 300 andra kvotflyktingar.

Familj i Iran: Riskerar utvisning och tvångsgifte

Den afghanska familjen lever på flykt i Iran där många sökte skydd under kriget i Afghanistan 1979–1989. Fortfarande befinner sig fler än 840000 afghanska flyktingar i Iran som har en av de största flyktingpopulationerna i världen.

37-åriga Mina är ensamförsörjare för sina sex barn sedan hennes man dog. Familjens förstfödde son Fahran har fyllt 20 år. Till familjen hör också döttrarna Khattira, 18 år, och Fareiba, 16 år. Och så sonen Jahangir och döttrarna Setara och Noushin som alla kring 10 år gamla. Barnen är födda i Iran och lyckligt lottade nog att få gå i skola.

Mina syr mattor för att förtjäna pengar. Hon arbetar i den bostad som de sju personerna i familjen delar på. Det är vanligt att afghanska flyktingar i Iran lever i enrummare utan rinnande vatten och el. På kvällar och skollov hjälper barnen sin mamma att tillverka mattorna för att dryga ut familjens kassa.

Familjens framtid har varit mycket oviss. Iran vill utvisa afghanska flyktingarna till Afghanistan där deras tillvaro skulle bli etter värre. En ensamförsörjande kvinna skulle med stor sannolikhet tvingas gifta sig på nytt, varefter risken för familjevåld skulle vara överhängande. Utan ett nätverk av släktingar skulle familjen ha svårt att försörja sig i Afghanistan.

Familjen valdes ur Finlands kvot för år 2012.

Familj i Rwanda: Tio år i flyktingläger efter etniskt våld

Césile, 39 år, och Fabrice, 44 år, flydde till Rwanda från det etniska våldet i Kongo-Kinshasa. De har bott i flyktingläger redan i tio års tid, sedan 2003. Familjen har sex barn, de flesta av dem födda i exil: döttrarna Olive, 16 år, Uwimana, 10 år, Raissa, 5 år och Origene, 2 år, och sönerna Joseph, 15 år, och Muteba, 8 år.

För ett drygt decennium sedan var föräldrarna ännu jordbrukare i Kongo-Kinshasa och kunde på det sättet mätta den växande familjens magar. Men det var före det blodiga inbördeskriget svepte över deras tidigare hemland.

Det etniska våldet drev framför allt tutsibefolkningen på flykt. De som lyckats ta sig över gränsområdet till Rwanda har alla berörts av våldet på ett eller annat sätt, personligen eller via sina släktingar. De kongolesiska flyktingarna är den överlägset största flyktinggruppen i Rwanda. I flera av flyktinglägren räcker inte maten alltid till och tillgången till vatten varierar.

Familjen valdes ur Finlands kvot för 2012.

Familj i Turkiet: Flykt från våldsam religiös förföljelse

Haleh, 37 år, flydde från Iran till Turkiet med sina två barn. Hennes man är död. De iranska flyktingarna är relativt få i Turkiet jämfört med till exempel de syriska, men de iranska flyktingarna räknas ändå i tusental.

Haleh städar hemma hos andra för att försörja sonen Iskandar, 17 år, och dottern Samira, 12 år. De har båda fått möjlighet att gå i skola i några år.

Familjen tvingades på flykt eftersom de utövade en minoritetsreligion i Iran där förföljelser av religiösa minoriteter är svåra. Minoriteternas möjligheter att studera och arbeta är kraftigt kringskurna och hoten har i flera fall lett till avrättningar. Den som anklagas för att vara motståndare till regimens ideologi och religion riskerar dödsstraff.

Familjen valdes ur Finlands kvot för 2013.

Personerna heter något annat i verkligheten. Detaljer har lämnats bort för att skydda deras identitet.

Källor: Migrationsverket, UNHCR

--------

Så tar din kommun emot kvotflyktingar – se kartan

Larsmo, Vörå, Kronoby och Nykarleby hör till dem som tagit emot flest kvotflyktingar – i förhållande till kommunernas storlek. Men fortfarande är det bara var sjätte kommun som erbjuder kvotflyktingar ett hem, visar Yle Nyheters kartläggning.

3 400 kvotflyktingar från olika länder har flyttat till Finland under de senaste fem åren. Mellan 2008 och 2012 har knappt 50 kommuner erbjudit kvotflyktingar ett hem, alltså ungefär var sjätte kommun i Finland. Spridningen är stor: det handlar om allt från några enstaka till närmare 300 platser per kommun. Går direkt till kartan.

Problemet är att kommunplatserna inte räcker till för att uppfylla statens löften. Varje år väljer statens tjänstemän ut omkring 700 kvotflyktingar enligt en överenskommelse med FN:s flyktingorgan UNHCR. Dessa kvotflyktingar erbjuds ett hem i Finland. Löftet kan ändå infrias först då en kommun självmant går med på att ta emot dem.

Det leder till att många flyktingar tvingas vänta i undermåliga bostäder eller i flyktingläger i väntan på kommunernas beslut. För många kan väntan räcka i mer än ett år. Möt tre barnfamiljer som står i kö.

Av de kommuner som ändå välkomnat kvotflyktingar 2008–2012 placerar sig Rovaniemi först med omkring 270 platser. Sedan följer Jyväskylä och Vasa med omkring 230 platser var. Kajana, Kemi, S:t Michel, Kuopio och Torneå har tagit emot mellan 150 och 200 kvotflyktingar. Se hela listan över kommuner.

Många kvotflyktingar, liten kommun

Jämfört med invånarantal har en rad små kommuner varit generösa med hur många platser de erbjudit kvotflyktingar. Kartan visar vilka kommuner som tagit emot kvotflyktingar. Ju mörkare färg, desto fler kvotflyktingar per tusen invånare. Vitfärgade kommuner har inte tagit emot kvotflyktingar 2008–2012. Klicka på kommunerna för mer information!

Enligt jämförelsen är Hirvensalmi i närheten av S:t Michel i en klass för sig. Den minimala kommunen med 2 400 invånare har tagit emot hela 50 kvotflyktingar, alltså 21 flyktingar per tusen invånare. Ungefär jämnstora Punkalaidun mellan Åbo och Tammerfors har erbjudit 37 kvotflyktingar ett hem.

I jämförelsens topp finns flera små österbottniska kommuner. På tredje plats är Larsmo som välkomnat 40 kvotflyktingar som stått i kö för att flytta till Finland. Vörå, Kronoby, Nykarleby och Pedersöre har gett mellan 25 och 40 kvotflyktingar ett hem. Det är relativt många platser för kommuner med omkring 10 000 invånare.

Storstädernas flyktingar syns inte i statistiken

Hangö med 35 flyktingplatser och Raseborg med 65 platser placerar sig rätt högt i jämförelsen, likaså Borgå med 96 platser. Längre ned på listan kommer kommuner i Åboland och huvudstadsregionen, med undantag för Grankulla med 14 platser. Kyrkslätt har tagit emot bara två kvotflyktingar och kommer knappast att ändra sin inställning – läs hur kommunpolitikerna argumenterar.

Storkommunerna Helsingfors och Vanda placerar sig i botten av jämförelsen. Förklaringen är att det i de största städerna hur som helst bor många flyktingar: asylsökande som fått uppehållstillstånd och flyktingar som flyttat till Finland på grund av familjeåterföreningar. Dessutom väljer många kvotflyktingar att flytta till stora städer efter några år i en mindre kommun.

Staten betalar för de första åren

Varje kommun bestämmer självmant om den tar emot kvotflyktingar. Förhandlingarna förs med den regionala NTM-centralen som har hand om fördelningen av kvotflyktingar mellan kommunerna. Flera kommuner har förbundit sig att emot kvotflyktingar under de närmaste åren, medan de flesta kommuner inte lovat något konkret.

Staten ersätter kommunen under kvotflyktingarnas fyra första år, i vissa fall längre. Grundersättningen är 6 845 euro/år för under 7-åringar och 2 300 euro/år för övriga. Därtill kommer ersättningar för bland annat social- och hälsovård, arbetsmarknadsstöd, tolkning, rese- och flyttkostnader samt administrativa kostnader.


Vad är en kvotflykting?
- Kvotflyktingar är inte asylsökande som fått uppehållstillstånd eller familjeåterföreningar.
- Finland väljer varje år ut ca 700 personer som UNHCR gett flyktingstatus.
- En statlig tjänstemannadelegation sköter urvalsprocessen – i fjol på plats i Turkiet, Iran, Thailand och Rwanda.
- De utvalda kvotflyktingarna erbjuds att få komma till Finland, men flytten kan ske först då en kommun tar emot dem.
- För tillfället väntar omkring 300 kvotflyktingar på en kommunplats i Finland. Kön kommer att växa under hösten.
- De flyktingar som väntat längst valdes ut 2012. Möt tre barnfamiljer i kön.


Så samlade vi uppgifterna
- Uppgifterna kommer från Arbets- och näringsministeriet.
- Före år 2008 finns inga jämförbara uppgifter för hela landet, visade en rundringning till alla NTM-centraler.
- Kommuner som slagits samman 2008–2012 omnämns med det nuvarande kommunnamnet.


--------

Raseborg som nytt hem – nu och då

Attityderna gentemot kvotflyktingar har bland invånarna i Västnyland förändrats genom åren. Här kan du läsa Muhammeds och Hibas historier.

Muhammed "Hama" Zahir kom till Ekenäs med sin familj år 1996. Hans pappa och syster Midya, som hade skadats i kriget, hade kommit till Ekenäs året innan.

Hama berättar att det i början var väldigt svårt att vänja sig vid det nya hemlandet.

- Vi hörde till de första familjerna som kom hit, det var främmande både för oss och för invånarna i Ekenäs, berättar han.

I dag trivs han väldigt bra i Ekenäs. Folk är vänliga här, berättar han. Det största bekymret för tillfället är att han under fyra år tillsammans med sin familj har kämpat för att hans fru skall få uppehållstillstånd i landet.
- Det har bara blivit svårare och svårare byråkrati under åren, konstaterar han.

Med jämna mellanrum reser Hama till Kurdistan för att träffa både släkt och vänner.

I dag är den autonoma regionen Kurdistan i norra Irak mer eller mindre ett paradis, enlig Muhammed. Sedan Saddam Husseins regim föll år 2003 har allting förändrats och området har utvecklats i snabb takt. Till stor del tack vare det svarta guldet, oljan.

Hiba vill bort från Karis

En annan verklighet av Irak är den som 23-åriga Hiba Warda upplever. Hiba, som har bott i Bagdad, beskriver staden som skräck och berättar att allting i dag är mer eller mindre förstört.

Hiba flydde från Irak till Syrien tillsammans med sina man och sina barn. I Syrien bodde de fem år innan de för tre år sedan, år 2010 fick veta att Finland skulle ta emot dem. Då hon fick beskedet hade hon aldrig tidigare hört om landet.

Den första mars år 2010 anlände familjen Warda till ett snöigt Finland. Och visst var det en chock med kylan. Men människorna i Karis tog emot oss med öppna armar, berättar hon. Folk hälsade och var hjälpsamma och vänliga ända från början.

Numera är Hiba frånskild och bor ensam i Karis tillsammans med sina barn. Resten av hennes släktingar finns utspridda över världen bland annat i Irak, Kanada, USA och Frankrike.

Hiba Warda, lärde sig i motsats till Muhammed, finska då hon flyttade till Västnyland. Att inte tala svenska har varit svårt och planen är att flytta till Lojo eller Vanda så småningom, berättar hon.

--------

Kvotflyktingar väljer ofta att stanna i Västnyland

Många av de kvotflyktingar som tagits emot av små kommuner i Finland väljer att flytta till större städer. Med det här är en trend som inte gäller i Västnyland, där de flesta hittills har valt att stanna.

Från de västnyländska kommunerna är det endast Hangö, Ingå och Raseborg som har tagit emot flyktingar under åren 1990–2012. Under den här tidsperioden har sammanlagt 407 kvotflyktingar kommit till regionen från Irak, Iran, Kosovo och Burma (Myanmar). Se också en riksomfattande jämförelse för en kortare period, 2008–2012.
– Västra Nyland är ett unikt område i Finland eftersom man redan i ett tidigt skede började ta emot flyktingar och sedan dess kontinuerligt har fortsatt, berättar invandrarkoordinator Börje Mattsson.

Nya kvotflyktingar på kommande till Raseborg?

Börje Mattsson berättar att nya kvotflyktingplaner för tillfället är under beredning. I mitten av september kommer frågan om nya flyktingar att tas upp i stadsstyrelsen i Raseborg. Raseborg har sedan år 1990 tagit emot totalt 255 kvotflyktingar. I Hangö har kvotflyktingar tagits emot med cirka tre års mellanrum, den senaste gruppen från Burma kom till Hangö i fjol. Staden har sammanlagt tagit emot 136 flyktingar genom åren.

Nej i Sjundeå och Lojo

Sjundeå är den enda kommunen i Västnyland som hittills inte har tagit emot kvotflyktingar över huvudtaget, berättar Mattsson. I Lojo har man inte tagit emot någon grupp på väldigt många år, men där kommer man att göra ett nytt försök så småningom, tillägger han.

Vad är en kvotflykting?

Kvotflyktingar är inte asylsökande som fått uppehållstillstånd eller familjeåterföreningar. Riksdagen bestämmer årligen hur många flyktingar Finland utser till kvotflyktingar, och kvoten har sedan 2001 varit 750 personer per år.

Några gånger per år åker en finländsk delegation till FN:s flyktingorgan UNHCR:s flyktingläger för att intervjua och välja ut de flyktingar som anses lämpliga. De godkända kvotflyktingarna får komma till Finland först då de tilldelats ett hem i en kommun. Drygt 300 redan utvalda kvotflyktingar för tillfället i kö, enligt Migrationsverket.

--------

Inga kvotflyktingar till Kyrkslätt

Kyrkslätt fortsätter med sin strama linje och kommer knappast att ta emot kvotflyktingar nästa år heller. I snart sex år har kommunen hållit sina portar stängda för kvotflyktingar, och nu har motståndarna fått ett nytt argument att ta till – en klart sämre ekonomi.

År 2008 tog Kyrkslätt emot två kvotflyktingar – sedan dess inga. Tidigare i veckan blev det klart att kommunen kommer att ha ett underskott på flera miljoner euro i årets budget. Nu ska det alltså sparas och då glöms kvotflyktingarna bort, igen. Det befarar fullmäktigeordföranden Ulf Kjerin (SFP):

– Det tråkiga är ju att det här med kvotflyktingar mycket kraftigt har kopplats ihop med pengar och budgeten här i Kyrkslätt. Min uppfattning är nog att vi inte tar emot kvotflyktingar år 2014.

Sannfinländarnas Pekka Sinisalo, som sitter i kommunstyrelsen, ser lika krasst på läget:

– Vi kommer knappast att kunna ta emot någon, så usel är kommunens ekonomi nu.

Fullmäktigeledamoten Corinna Tammenmaa (SFP) tror också hon att frågan kommer att drunkna under alla sparåtgärder.

– Tyvärr ser jag inga möjligheter för det här att nu gå vidare. Sparandet kör över det.

Politiker gömmer sig bakom svepskäl

I teorin har Kyrkslätt ett avtal med Nylands NTM-central om att ta emot kvotflyktingar. I praktiken har kommunen inte följt avtalet på flera år. Allt hänger på den politiska viljan.

Nu borde avtalet förnyas vid årsskiftet, och NTM-centralen vill att kommunen ska förbinda sig att ta emot 15 kvotflyktingar vartannat år.

Kommunstyrelseordförande Raija Vahasalo (Saml) ger inte mycket för dylika överenskommelser:

– Inte har vi ju tagit emot flyktingar hit, fastän vi har ett gammalt avtal i kraft. Många grannkommuner har också låtit bli.

Vahasalo menar att Kyrkslätt nog sköter sitt, eftersom vilken invandrare som helst redan nu kan flytta till kommunen, även andra än kvotflyktingar.

Den här inställningen får specialplanerare Minna Kuivalainen vid NTM-centralen att se rött:

– Hur kan man på allvar dra paralleller mellan invandrare och kvotflyktingar, som FN har utsett. Och kostnaden för 15 kvotflyktingar är nog tillspetsat liten som en fluglort, när man tänker på det stöd kommunen får från staten för ändamålet.

Ulf Kjerin anser att det i kommunstyrelsen finns politiker som använder kostnaderna som svepskäl.

– En del vill kanske inte direkt erkänna att man inte vill ta emot kvotflyktingar i Kyrkslätt. I stället hänvisar man till att det blir för dyrt och skjuter upp ärendet.

Det är meningen att Kyrkslätt ska fatta beslut om kvotflyktingarna i samband med behandlingen av budgeten för nästa år, i november.

--------

"Bittert med Kyrkslätt som inte tar emot flyende"

Tidigare människorättsrapportören Elisabeth Rehn vet hur enorm nöden är bland flyktingar som väntar på ett liv i trygghet. Som Kyrkslättbo är hon djupt besviken på sin hemkommun.

– Jag är sorgsen, det har jag varit hela tiden. Det är en överdrift att bara hänvisa till kostnader för flyktingarna. Det är personer som har råkat ut i verkligt stora svårigheter i sina hemländer och tvingats fly.

Elisabeth Rehn har besökt flyktingläger där hårt drabbade människor kan leva i långa tider och bara vänta på att något land ska förbarma sig och ta emot dem. Hon har svårt att förstå att placeringen av flyktingar i Finland kan stöta på patrull i relativt välmående kommuner, som Kyrkslätt.

– Det känns bittert ibland. Jag har varit på flyktingläger med tiotusentals människor, i så fattiga länder att man har haft svårt att försörja den egna befolkningen. Och så tar de ändå hand om flyktingarna. Samtidigt har min egen välmående kommun en sådan här negativ inställning mot att uppfylla en mänsklig plikt.

Rehn hoppas att människor också skulle se fördelarna med att ta emot kvotflyktingar.

– Man talar hela tiden om hur förgummade och -gubbade vi håller på att bli i det här landet och att det behövs yngre arbetskraft. Varför tar vi inte emot människor som kan bli den arbetskraft vi behöver? Vi kan ju inte bara plocka de mest lämpliga.

--------

Motionen om kvotflyktingar i Pargas fortfarande i skrivbordslådan

Finland har beslutit om att ta emot 750 kvotflyktingar per år, men i verkligheten är antalet mycket mindre, eftersom kommunerna varit motvilliga till att ta emot kvotflyktingar. I Pargas stampar frågan om att ta emot kvotflyktingar fortfarande på ställe.

En som arbetat för att Pargas ska ta emot kvotflyktingar är De grönas fullmäktigeledamot Cornelius Colliander. Han lämnade in en motion om frågan för flera år sedan, men ingenting har hänt. Motionen ligger på social- och hälsovårdsdirektören Erja Wiili-Peltolas bord. Colliander hoppas att tjänstemännen håller på och bereder ärendet, men har ingen aning om i vilket skede ärendet ligger. Colliander tycker inte att ärendet borde få ta så länge.

– Det är etiskt ansvarslöst. Frågan borde kopplas bort från allmänna spardiskussioner inom kommuner för att staten ställer upp och ersätter en stor del av kostnaderna.

Staten ersätter 2 300 euro per år per person för kvotflyktingar som är över sju år gamla. För under 7-åringar är summan 6 845 euro. En kommun får ersättning per person för högst tre år. Kommunen måste hitta bostäder och så måste utbildning ordnas för att flyktingarna ska lära sig språket och så fort som möjligt få jobb.

Colliander tycker inte att Pargas sparkrav är något hinder för att ta emot kvotflyktingar.

– Man ska inte bara se det som en utgift, utan det är också en tillgång. Man får nya människor till kommunen och det blir en ny form av verksamhet. Dessutom tror jag det är bra för vår stad att ta sitt ansvar i den här frågan.

--------

Sibbo förbereder sig för att ta emot flyktingar

Av de östnyländska kommunerna är det bara Borgå som de senaste åren har tagit emot kvotflyktingar.

Men i Sibbo har nyligen en flyktingkoordinator anställts för fyra månader från och med början av augusti. Flyktingkoordinatorn Saana Hansen ska göra upp ett integrationsprogram och reda ut vad som krävs för att kommunen ska kunna ta emot flyktingar. Till exempel ska det utredas hur kommunen ska ordna med boende, skolgång och dagvård för nyanlända flyktingar och andra framtida Sibbobor som kommer från utlandet.

– Integrationsprogrammet berör alla kommuninvånare med invandrarbakgrund, säger Hansen.

Dessutom ska koordinatorn utreda hur mycket tilläggsresurser som behövs om man tar emot flyktingar. Utgående från det kan kommunen sedan besluta om och hur många flyktingar Sibbo tar emot. Det beslutet kan fattas efter att integrationsprogrammet är klart.

Hansen tror att de flesta tjänster redan finns i Sibbo.

– Men vi måste titta på vissa tjänster, till exempel på om det finns tillräckligt med resurser i finska för invandrare. Och Sibbo är ganska glesbebyggt, så boendefrågorna är viktiga att ta upp.

Social- och hälsovårdsdirektör Leena Kokko säger att det finns en hel del erfarenhet i regionen som Sibbo kan lära sig av. Sibbo tog senaste emot flyktingar i början av 1990-talet. Sedan dess har det gått så pass lång tid att kunskapen har försvunnit från kommunen, säger Kokko.

--------

"Ersättningarna för kvotflyktingar släpar efter"

Finlands kommunförbund kartlade i början av året hur omkring 20 utvalda kommuner anser att kvotflyktingsystemet borde utvecklas. Svaren pekade i en tydlig riktning.

– Det finns en stor osäkerhet bland kommunerna. Kommunerna upplever att de inte har möjlighet att investera i de första årens integrering av flyktingarna. Det finns helt enkelt inte resurser och ersättningarna är för små, säger Ida Staffans.

Staten betalar en årlig klumpsumma för varje kvotflykting under de fyra första åren. För tillfället ligger summan på 6 845 euro/år för under 7-åringar och 2 300 euro/år för 7 år fyllda.
– Under de senaste tjugo åren har summorna höjts tre gånger, men ökningen har varit bara 10 procent. För att motsvara den allmänna kostnadsstegringen borde höjningen egentligen ha varit 70 procent. Så enligt våra uträkningar borde ersättningarna vara mer än 10000 euro för småbarn och mer än 3000 euro för de andra.

Kommunerna upplever också att samarbetet och informationsflödet från staten till kommunerna inte är optimalt.

– Man känner att informationen om kvotflyktingarna är otillräcklig. Man vet till exempel inte om det kommer en person eller om det blir aktuellt med familjeåterföreningar i framtiden, säger Staffans som tidigare arbetat för Flyktingrådgivningen.

Hur ser du på framtiden?

– Ljust. När vi har talat med kommunerna så har det varit helt klart att de vill vara med. Humanitärt ansvar är något de också vill bära. Jag hoppas på att staten skulle ta bättre tag i kommunernas vilja att vara med och tillsammans utveckla systemet.

--------

Janina Svaetichin: ”De mest lämpade får komma till Finland”

I våras åkte socialarbetaren och Helsingforsbon Janina Svaetichin till Turkiet för att intervjua tänkbara kvotflyktingar till Finland. Enligt Svaetichin är det ett svårt, men givande arbete, där de med mest behov, men även utbildning och språkkunskaper blir valda.

Svaetichin blev vald av Migrationsverket till delegationen med sakkunniga som åkte till Ankara i våras. Till hennes uppgifter hörde att först informera om Finland och sedan intervjua flyktingar som FN:s flyktingorgan UNHCR hade valt. Migrationsverket gjorde det slutliga beslutet om vem som fick komma till Finland.
– Man utgår från humanitära behov och de som behöver det mest får komma till Finland.Till min uppgift hörde att kolla hur väl flyktingarna lämpade sig för att komma just till Finland och vilka förutsättningar de skulle ha här, berättar hon.

Delegationen i Turkiet intervjuade familjer från Iran, Irak, Afghanistan och Somalia, som hade kommit till Ankara. Av ungefär 200 som intervjuades fick 150 komma till Finland.

Utbildning och språkkunskaper är en fördel

I intervjuerna frågade Svaetichin om bland annat utbildning och språkkunskaper. Enligt henne är många av kvinnorna närvårdare och sjukskötare, som dessutom ofta kan engelska.

– Det är svårt att komma till Finland om man inte är läs-och skrivkunnig och de flesta som valdes från kontoret i Turkiet är högt utbildade. Utbildning och språkkunskaper gör att det blir lättare för kvotflyktingarna att integrera sig, berättar Svaetichin.

Enligt henne var uppgiften svår. Det blev långa dagar och ännu på kvällen diskuterade man flyktingarna med de övriga i delegationen.

– Det går inte att ta dem alla. Men de man säger nej till antar man att på något sätt klarar sig. Några har hittat ett jobb eller så åker de till ett annat ställe, förklarar Svaetichin.

Vad händer sedan med kvotflyktingarna?

– Under tre till fyra år får de specialstöd från kommunen. De får hjälp med allt från börja till slut. Med bostad, språkkurser, hälsovård, dagis och skola.

Svaetichin påpekar ändå att integration inte är lätt.

– Eftersom det redan finns många flyktingar och invandrare, kan de stöda varandra. Och genom olika stödprojekt och nätverk får man hjälp.

"Samarbeta med dem som vet"

Finland tar emot ca 700 kvotflyktingar. Är det tillräckligt?

Säkert skulle man kunna ta flera, men det är upp till kommunerna. Kommunerna borde samarbeta sinsemellan och lyssna på dem som länge har tagit emot kvotflyktingar, säger Svaetichin som arbetar med flyktingar för Borgå stad.

– Man måste utnyttja den kunskap som redan finns, så blir det lättare.

--------

Egentliga Finland tar knappt emot några kvotflyktingar

Finland har lovat att ta emot 750 kvotflyktingar per år. Det är kommunerna som ska ta hand om dem och integrera dem i samhället. Men kommunerna är ovilliga att ta emot dem, och därför väntar över 300 kvotflyktingar på flyktingläger utomlands på att komma till Finland. Endast tre stycken kvotflyktingar har tagits emot i Egentliga Finland i år, och de till Nådendal.

Sedan 1990-talet har Egentliga Finland tagit emot flyktingar och då var cirka hälften av dem kvotflyktingar. En kvotflykting är en person som fått flyktingstatus av FN redan innan denne rest in i landet. Åbo har dessutom en mottagningscentral för flyktingar som kommer till landet och väntar på asyl. Flyktingströmmen ökar dessutom av familjeåterföreningsprogram och av kvotflyktingar från andra kommuner som flyttar till Åbo.

För att klara av att sköta om alla flyktingar som kommer har Åbo beslutat att inte ta emot kvotflyktingar. Kommunernas ovilja att ta emot just kvotflyktingar beror på att de kräver en större insats av kommunerna, tror Kalle Myllymäki, migrationschef på Egentliga Finlands NTM-central.

– Flyktingar som kommer via mottagningscentraler kan oftast redan språket och kan placeras i kommunerna i mindre grupper. Det kan handla om någon enstaka person eller familj. Kvotflyktingar kommer ofta i större grupper på 10–20 personer, de kan inte språket och är inte bekanta med samhället.

Myllymäki säger att också attityderna mot flyktingar och invandring blivit hårdare. Det i kombination med många kommuners skrala ekonomier har gjort att det är väldigt svårt att få kommuner att ta emot kvotflyktingar.

Samarbete ska ge kommunerna bättre beredskap

För att förbättra kommunernas beredskap att ta emot kvotflyktingar har Åbo, Reso, Nådendal, Lundo och S:t Karins börjat samarbeta i frågan. Samarbetet är också till för att kunna dra nytta av grannkommunernas erfarenheter. Enligt Myllymäki kunde man förbättra samarbetet ytterligare.

– Det är onödigt att till exempel Lundo eller S:t Karins ska lära sig allt från början, när kunskapen finns i grannkommunen. Åbo har länge tagit emot flyktingar och delar gärna med sig av erfarenheter.

NTM-centralens mål är att framtida mottagningsverksamhet också ska omfatta kvotflyktingar. Myllymäki är ändå noggrann med att man inte kan rangordna flyktingar.

– Man måste se på flyktingpolitiken som en helhet. Kvotflyktingarna är en del som har en svår situation, men kommunerna måste också sköta om dem som fått uppehållstillstånd, söker asyl eller som kommit genom familjeåterföreningsprogram, säger Myllymäki.