Hbl: En skam för Finland

Hbl, pääkirjoitus: En skam för Finland 20.5.2012

Finland har förbundit sig att ta emot 750 kvotflyktingar årligen. I praktiken är det svårt att uppfylla löftet eftersom kommunerna är ovilliga.

Kvotflyktingarna kallas de flyktingar som FN:s flyktingkommissariat UNHCR gett flyktingstatus och som oftast befinner sig i något flyktingläger, ofta sedan många år. Man kan alltså inte ansöka om att bli kvotflykting. UNHCR försöker i första hand placera flyktingarna i närheten av deras hemland och se till att de frivilligt och säkert kan återvända till sitt hemland. Alltid går det inte.

Sedan 2001 har Finland årligen tagit emot 750 flyktingar. Det är riksdagen som i samband med budgetbehandlingen fattar beslut om kvotflyktingarna och deras antal. När UNHCR har valt ut kvotflyktingarna går de genom en finländsk myndighetsbehandling och intervjuas i flyktinglägren. Också skyddspolisen är inkopplad. När proceduren är klar beviljas de flyktingar som får komma till Finland uppehållstillstånd och de får också veta att de kan fortsätta sitt liv i Finland.
Under de senaste åren har Finland beviljat uppehållstillstånd till bland annat kongoleser som flytt till Ruanda, irakier som flytt till Jordanien och Syrien och burmeser som flytt till Thailand.

Men trots uppehållstillståndet händer det ibland ändå ingenting och kvotflyktingarna är tvungna att stanna kvar i flyktinglägren. Då har ingen av Finlands långt över 300 kommuner velat ta emot flyktingarna.
Det går ändå inte att skylla enbart på kommunerna. De som tar emot kvotflyktingar får särskilda ersättningar per flykting under en viss tid. Mellan år 1993 och 2009 höjdes ersättningarna inte en enda gång. 2010 kom en förhöjning på tio procent för alla kvotflyktingar och 2011 en förhöjning på tio procent för alla flyktingar över sju år. I höstas förlängdes ersättningstiden från tre år till fyra år. Hur stor eftersläpningen är finns det olika tolkningar av, gapet varierar mellan 25 procent och 50 procent.

Det verkar alltså som den ena handen i Finland, regering och riksdag, fattar ett beslut att vi ska ta emot 750 kvotflyktingar per år, medan den andra handen, kommunerna, fattar ett annat beslut, att inte ta emot kvotflyktingar. Riktigt så svartvitt är det förstås inte för alla 750 kvotflyktingar blir inte utan plats. Men i februari 2012 fanns det 640 kvotflyktingar med uppehållstillstånd, i olika läger i som bara väntade. Det borde inte finnas en enda flykting vars väntan ytterligare ska fördröjas på grund av att systemet i Finland inte fungerar.

Eftersom staten förbinder sig vid att ta emot kvotflyktingar och förutsätter att kommunerna ger dem plats måste ersättningsnivån ligga rätt. Ändå går det helt enkelt inte att tala om kommunernas penningproblem samtidigt som man talar om nöden och utsiktslösheten i flyktinglägren. Det är ojämförbart.
Nu försöker myndigheterna sprida de goda exemplen från kommuner som framgångsrikt har tagit emot kvotflyktingar. Det har visat sig att det är klokt att inte skapa alltför långa avbrott i flyktingmottagandet så att kommunen kan dra nytta av den erfarenhet och infrastruktur man har skapat.

Finland ska bära sitt ansvar för flyktingarna. Det är allt skäl att komma ihåg att det största ansvaret för världens flyktingproblem bärs av fattiga grannländer. Det är skamligt om våra politiker och myndigheter inte får systemet för kvotflyktingar att fungera.