Vasabladet: Dublinförordningen misslyckad, men vad är alternativet?

Vasabladet: Dublinförordningen misslyckad, men vad är alternativet? 4.10.2010

En god politiker av i dag tar både ett nationellt och ett globalt ansvar. Och ett medmänskligt ansvar.

EU-länderna har inte samordnat sin socialpolitik. Reglerna som styr medborgarnas vardag varierar i det avseendet från land till land. Det gäller till exempel föräldraledighetens längd och andra människonära rättigheter.

Att så inte skett har att göra med att det är svårt att få till stånd ett enhetligt system. Länderna har varierande traditioner, varierande institutioner, varierande ekonomi. Den politiska viljan att samordna saknas också.

Men på ett närliggande område hävdar unionen officiellt att alla EU-länder agerar på exakt samma sätt. Det gäller asylpolitiken.

Det antagandet - korrektare vore att kalla det en from förhoppning - utgör grunden för den så kallade Dublinförordningen. Den innebär att en person måste söka asyl i det första EU-land han eller hon anländer till. Har man fått avslag i ett EU-land kan man inte söka asyl i ett annat EU-land. Så kallade Dublinfall skickas med få undantag tillbaka till land nummer ett.

I praktiken räcker det ofta med att en asylsökande fått sina fingeravtryck tagna i ett visst land. Därmed är detta land första asylland.

I klartext: Plockar italienska kustbevakningen upp ett antal halvdöda människor ur en båt på Medelhavet och tar deras fingeravtryck har dessa personer sökt asyl i Italien.

Det att människor vet att det finns en liten chans att ett nytt land kan se annorlunda på deras situation leder till att många söker asyl i land efter land. Bara för att ständigt bli tillbakaskickade till punkt ett.

Det är den kategorin som politiker, som själva sällan känt ens en fläkt av den osäkerhet som är vardag för miljontals människor i världen, behagar kalla asylshoppare.

Vad vore lösningen? Att erkänna hur det ser ut i verkligheten, frångå Dublinförordningen och skapa ett annat system? Men hurdant?

Ett förslag som dryftats är att grunda ett antal stora mottagningscentraler som visserligen skulle finnas i enskilda EU-länder men drivas i EU:s regi. Då kunde man få en så enhetlig tillämpning av asylbestämmelserna som möjligt. Men den lösningen ses som politiskt och mänskligt problematisk. Tanken på stora "läger" i hjärtat av Europa, där man föser samman tusentals människor som om de var boskap, manar fram ruggiga skuggor ur det förflutna.

Journalisten Jussi Förbom kom i veckan ut med en bok där han listar de ljudligaste invandringskritikerna i riksdagen, de som svänger sig med föraktfulla ord som asylshoppande. Samlingspartiets Ben Zyskowicz toppar listan. Han kommenterar placeringen genom att påpeka att han är politiker för att bevaka finländarnas intressen (Vbl 30.9).

Men en god politiker av i dag tar både ett nationellt och ett globalt ansvar. Och ett medmänskligt ansvar.

Centern har för sin del dragit upp riktlinjerna för sin immigrationspolitik (Vbl 23.9). En punkt som fått förvånande liten uppmärksamhet är förslaget att Finland borde sluta bevilja uppehållstillstånd på humanitära grunder.

Har Centern fullständigt missat vad ordet humanitär betyder? Att inte beakta humanitära grunder betyder att negligera att en människa är svårt sjuk, att negligera att ett barn är ett barn. Men det anti-humanitära synsättet ska ju bara tillämpas på "de andra", utlänningarna, inte på oss. Så då är det tydligen helt ok?

Viveca Dahl